Kort om Åsa

Åsa Lundegård, 51 år
Familj: 6 barn, varav två hemmaboende, barnbarn, sambo med Håkan Tranvik.
Bor: Matt-rosa hus, Lidingö utanför Stockholm.

Journalistfamiljen Lundegård började med signaturen Eld, journalist, kåsör och Åsas farfar.
Pappa är Mats Lundegård, mångårig medarbetare i Dagens Nyheter.

Första gången jag såg henne var 1992. Då vann hon Vecko-Revyns novellpristävling. Upp på redaktionen, där jag var chefredaktör, kom en ung tvåbarnsmamma som jobbade på nätterna som undersköterska på ett rehab för ryggmärgsskadade (i dag Spinalis). Av priset fick Åsa blodad tand och sökte till Poppius journalistskola. 

– Min pappa sa alltid att journalist var det finaste jobb man kan ha, han var journalist på DN och var otroligt engagerad i sitt jobb, det smittade. Det – mer än att jag ”älskade att skriva” – gjorde att jag valde journalistiken.  

Åsa blev både journalist och författare. Hennes vinnarnovell handlade om otrohet på en Ålandsbåt. Den blev så småningom underlag till romanen Nöd och lust och följdes av ytterligare två. Sedan blev hon chefredaktör på Icakuriren, och så småningom på tidningen amelia. I dag, 24 år efter vårt första möte, tar hon över M-magasin som chefredaktör. 

Välkommen! Hur känns det att bli en Mappie – Mogen Attraktiv Pionjär Person?

– Tack! Det hände absolut något när jag fyllde 50, en brytpunkt. Barn flyttade och jag blev mormor. Känslan av ”vad ska jag göra med resten av mitt liv” är nog en sorts mognad. Om jag är attraktiv får andra bestämma, och en pionjär vill jag gärna vara. Alltså, kan jag kalla mig för en mappie. 

– När jag fick erbjudandet om M kändes det väldigt rätt, för det är ju helt objektivt en av Sveriges absolut bästa tidningar. 

Åsa Lundegård fick fyra barn med Magnus, de skilde sig och Åsa levde ett typiskt varannanveckas liv. Så träffade hon änkemannen Håkan Tranvik med två små pojkar som förlorat sin mamma i bröstcancer. Sedan dess har det gått 16 år. Mycket barn, mycket kärlek

– Ja, det är inget enkelt projekt att fösa ihop sex barn under samma tak. Och som vuxen glömmer man bort att barnen faktiskt inte vill, det tar lång tid! Barnens upplevelser är blandade, men det har gått väldigt bra så här i backspegeln. 

– Nu är det plötsligt en fas när jag vänjer mig vid att barnen blivit allt självständigare och behöver mig mindre. Jobbigt, visst, men också en rolig period, med nystart på jobbet och mer tid som par – vad vi nu ska göra med den tiden? 

Vad har format dig som människa?

– Mina barn och nära vänner. Min mamma och min relation till henne. Jag var 22 när jag fick mitt första barn och hon blev en mormor, extra allt. Jag hade aldrig klarat av att jobba och tacka ja till chefsjobb utan min mammas stöd. Hon har dessutom alltid trott på mig och att jag är kapabel till det mesta. 

Jag känner Monica Lundegård, Åsas rödhåriga, varma, lite vilda mamma. Hon har varit bildlärare i många år och är konstnär. Med egensinniga kläder och en orädd framtoning. 

Så har du syster Lisa, som inte riktigt är som vi andra normalstörda, ett uttryck jag lånat från Pär Johansson från Glada Hudikteatern.

– Mina föräldrar tog hand om Lisa, som har Downs syndrom, som fosterbarn när hon var två år och hon har bott med mamma till för ett år sedan då hon fick ett eget boende. Förutom att det har varit självklart att Lisa är min syster ger det förstås ett annat perspektiv i debatten kring till exempel fosterdiagnostik och vilka människor som ska få finnas. Det pratas ju alltid om att det ”kostar på” med människor som är annorlunda, men ingen räknar på vad det kostar med ett samhälle där alla är lika, och utan variationer.  

Om du skulle beskriva dig själv för läsarna?

– En blandning av skojig och allvarlig. Jag vill gärna göra mitt bästa för att det ska finnas någon härlighet i livet, helst varje dag, men det varierar förstås. Och jag är inte särskilt ombytlig när det kommer till viktiga saker. De flesta av mina nära vänner har jag känt hela livet. Jag tror jag vill vara en bra nog människa. Har inga ambitioner att blända min omgivning, bra nog är svårt nog. 

En gång i tiden blev jag beskriven som lilla centralmassivet av kvinnan som ”uppäckte” mig, Gunny Widell, en legandarisk tidningsmakare på Bonniers. Och nu sitter jag i Åsas kök och upplever lilla granitklippan, Åsa. Både mjuk och skrattig, men också beslutsamt stenhård. En kvinna som ägnat ett antal timmar åt terapi men också kan använda en timme åt andlig vägledning.

Har du blivit hjälpt?

– Terapin har varit bra och utvecklande, stundtals nödvändig. Jag tänker att vi lever i en sådan komplex värld, jämfört med för hundra år sedan. Terapi är lite som en krycka som man kan gå med när underlaget är extra knöligt. Graniten inuti har jag upptäckt på senare år, men den har kanske funnits där hela tiden. En stark känsla av var det tar stopp, helt enkelt. 

Vad gör du när du inte jobbar?

– Är på landet och i köket, helst i sällskap med kompisar eller barn, ett väldigt skönt sätt att umgås. Jag tränar mycket och varierat, men inte särskilt resultatinriktat utan för att jag orkar mer, och för att det funkar som en kudde mot stress och extra-kilon. Jag har absolut en fåfäng sida, men överlag är jag en typisk kulturtant som får stora kickar av att läsa bra böcker eller se utställningar, när jag hinner. När jag inte hinner blir det bra tv-serier som House of cards eller just nu Billions.

Vad har tidningen amelia och M-magasin för likheter, om vi bortser från läsarnas ålder?

– De har ju samma mamma – du! Och båda tidningarna handlar om kvinnors riktiga liv blandat med mer flärdfulla inslag som skönhet, inredning och mode. Båda tidningarna står på kvinnors sida och tar tydligt ställning mot orättvisor och olika typer av förtryck, som drabbar kvinnor främst. Vilka frågor som är viktigast för M-läsarna, det behöver jag lära mig mer om. Men jag kan ju se att neddragningar i äldrevården direkt drabbar kvinnor i min ålder, som blir de som rycker in och tar hand om sina föräldrar när det offentliga brister. Att kämpa för att kvinnor ska kunna leva på sin pension är självklart. 

Men i amelia liksom i M är alltid kvinnan etta och mannen bihang, konstaterar vi båda nöjt. Även om vi högt älskar våra egna män.

Till sist, vad vill du säga till läsarna av M?

– Att jag är både glad, stolt och hedrad över att få ta över M. Och jag lovar att sjunga i den tonart ni är vana vid. Jag är en annan än du, Amelia. Men mina år på tidningen amelia har lärt mig att vi har samma blodomlopp. Kvinnotidningar är liksom vårt hjärta, och blodet – det är ni läsare. 

Fotnot: Vill du komma i kontakt med Åsa eller någon annan på redaktionen – här finns våra kontaktuppgifter!