Min son anklagar mig för att inte ställa upp

FRÅGA Jag behöver råd och tips angående hur jag ska hjälpa min vuxne son på bästa sätt utan att själv ”gå under”.

Min son lever i ett förhållande med en kvinna, och de har en tvåårig dotter tillsammans. Nu vill inte kvinnan leva tillsammans med min son längre, eller rättare sagt det går upp och ner. När hon är glad och vill satsa på förhållandet, är min son också glad och alla problem är som bortblåsta. Men när sambon inte vill leva med honom längre, är det skrik, bråk och gråt. När det är stökigt ringer min son mig flera gånger om dagen, gråter och kommer med anklagelser att jag inte hjälper till med barnbarnet och att det är en stor orsak till att de har det jobbigt.

Jag har fem barnbarn och tar hand om alla en dag i veckan. Min sons lilla dotter har jag varit barnvakt till när de vuxna har behövt få egen tid, och jag har sagt till dem att jag gärna tar hand om henne några timmar i veckan. Det räcker inte för honom, han säger hela tiden att jag inte ställer upp tillräckligt. De ständiga samtalen i timmar och anklagelserna gör att jag känner mig så otillräcklig och kämpar med ständigt dåligt samvete.

Min sambo, som inte är far till mina barn, tycker att jag hjälper till med barnbarnen för mycket och blir ibland riktigt sur – och då hamnar vi i bråk.

Mot bättre vetande, när jag känner mig helt slut, blir jag arg på sonen och ”ger rådet” att det bästa vore om de separerade eller blir särbor. Men då säger han att det är otänkbart att bara få leva med sin dotter på halvtid, att han förlorar halva hennes liv.

Ibland blir jag arg och säger att han ska växa upp, att småbarnsåren är kämpiga, att han inte alltid kan räkna med att jag ska ställa upp när han behöver det. Hans sambo eldar på och säger till honom att jag aldrig ställer upp varken med pengar eller barnvakteri.

Jag är pensionär så pengar har jag inte att skänka, men hyfsat med tid. Usch, jag känner mig så ledsen och försöker vända ut och in på mig själv för att finnas till hands för alla – ändå räcker jag inte till. Per, hur ska jag göra, tänka?
En som är sömnlös

”Placera ansvaret där det hör hemma”

PER Min spontana reaktion är att stötta den sida av dig som säger ifrån till din son även om jag förstår att det är svårt när han är upprörd, arg och ledsen. Men din beskrivning av det jobbiga förhållande han lever i med alla sambons turer fram och tillbaka får mig att misstänka att deras svårigheter inte bara handlar om de krävande småbarnsåren. Antagligen har deras slitsamma samspel djupare rötter än så.

Ditt stöd kan inte vara lösningen på deras relationsproblem. Det betyder å andra sidan inte att dina insatser skulle sakna betydelse för dem, men bara just som avlastning. Om de ska fortsätta leva tillsammans måste de skapa sig en mer stabil grund att bygga på. Hur mycket du än gör så kommer det aldrig att kunna kompensera för en sådan plattform. Ju mer du ställer upp, desto tydligare blir det antagligen också för din son. När han snuddar vid den insikten verkar han reagera med att bli arg på dig. Vilket, precis som du är inne på själv, är ett omoget beteende. Det går att förstå honom och alla kan ha sådana dippar när man blir barnslig och omväxlande söker hjälp och skäller ut sina föräldrar. Som om vi fortfarande vore tonåringar och våra föräldrar har ansvaret för oss. Men det är inte acceptabelt och inte funktionellt i långa loppet.

Rent krasst har din son förstås rätt i att en skilsmässa med gemensam vårdnad medför att han tidsmässigt förlorar halva sin dotters barndom. Men i praktiken går det ju att ha kontakt även de veckor han inte skulle ha henne, förutsatt att han och flickans mamma separerar på ett sätt som gör det möjligt för dem att fortsätta kommunicera. Det låter inte så bra att kontakten med dottern skulle vara det enda skälet till att inte separera.

Du behöver sätta gränser för ditt stöd. Inte för att uppfostra honom utan för att du i längden ska orka vara den avlastande farmor som du också vill själv. Det handlar om att hitta konkreta lösningar och regler som gör det rimligt för dig. Då gäller det att placera ansvaret där det hör hemma. Skulle det vara för drastiskt att delvis villkora dina insatser med att kräva av dem att gå och prata med någon? Du behöver förstås även försäkra dig om din sambos stöd, för att du ska ha en chans att uppnå en bra balans i stället för att försättas i en lojalitetskonflikt mellan honom och din son.

NUVARANDE Min son anklagar mig för att inte ställa upp
NÄSTA Här finns baddräkten!