FRÅGA Av en slump läste jag den här sidan och en fråga som börjar med: ”Träffar en man men ger snart upp”. Jag tvekar inte, den mannen lider av Aspergers syndrom (AS). Jag vet av egen erfarenhet att man då blir så utmattad och förtvivlad att man på något sätt vill säga ’att man inte orkar längre’. Man ropar på hjälp …”

Jag har levt med en ganska originell och god man med AS i 20 år. Men jag är totalt slut, fysiskt och psykiskt. Jag vet vad jag vill göra, men det är svårt att lämna min vän. Och när han inte flippar ut är det roligare än med vanliga män. Bäst är nog att vara särbor om man inte absolut vill ha en ”normal” familj. Men om hon har andra möjligheter så är det kanske en gräns där man ska separera. Hur resonerar du kring detta syndrom?

Mary Poppins

Per Hej, tack för dina synpunkter. Din fråga om ”AS” är så stor att jag just därför måste vara kortfattad i mitt svar. Numera har ju benämningen ersatts med autismspektrumstörning (AST) som är ett samlingsnamn för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar med gemensamma begränsningar inom områdena socialt samspel, kommunikation och föreställnings-förmåga.

Det kan märkas på sättet att prata och svårigheter att förutspå andras reaktion och att räkna ut konsekvensen av det man själv säger. Andra symtom för personer med den här diagnosen kan vara ett stort behov av tydlighet, förutsägbarhet och struktur i vardagen. Eftersom de själva kan ha svårt att anpassa sig och vara flexibla, ställer det förstås ofta mycket höga krav på anpasslighet hos andra. Men personer med de här problemen kan utvecklas genom att lära sig mer om hur de själva och andra fungerar. 

I takt med att kunskapen om problemen ökar, blir också möjligheterna större att hitta former för relationer. Men precis som med alla diagnoser är det så viktigt att komma ihåg att skillnaderna mellan olika personer är så mycket större än likheterna.