FRÅGA Så här en bit över mitten av livet drabbas jag då och då av insikten att allt snart kommer att ta slut. Och jag drabbas av en melankoli över alltings förgänglighet. Jag vet att liv förutsätter död och brukar själv sturskt hävda att livet inte skulle vara så mäktigt om det skulle pågå för evigt. 

Men… när vemodet faller över mig, vilket det gör allt oftare, blir jag rädd. Rädd för de förändringar som väntar: nära som blir sjuka och går bort, sjukdomar som kan komma, kärlekar som kan försvinna.

Jag känner mig otillräcklig när jag inte kan lindra mina närmastes bekymmer. Jag har aldrig varit rädd för framtiden förut. Har mycket att vara glad för men också mycket som jag ser slutet på. En gammal mamma, en deprimerad och alkoholberoende syster. Hur ska jag orka ta hand om dem? Jag tycker att jag är i en svår ålder samtidigt som alla jämnåriga verkar ha så kul.    

Eva

PER Eva, det är svårt när vi verkligen drabbas av insikten att livet kommer att ta slut, både för dem vi älskar och oss själva. I sådana stunder är det svårt att hämta tröst ur visa ord som att allt liv förutsätter död. Sådana sanningar gör sig bättre som en fond än som uppmuntran. 

Jag vet inte hur gammal du är eller hur det är ställt med din mamma, men det låter som att du tar ut en del
i förskott. Vissa saker kan du förbereda dig för. Som att praktiskt undersöka vad för hjälp det finns för din mamma. Andra saker kan man bara hantera när de väl kommer. Till dess blir man tvungen att lita på att man kommer att kunna ta sig igenom dem också. Det verkar som om du sedan en tid inte har tillgång till det förtroendet för din egen förmåga. Jag tycker att du ska söka kontakt med vården för att få utrett om du är deprimerad. Depressioner kan ta sig uttryck i en oproportionerlig oro inför framtiden. Jag kan bara gissa, men det vore inte orimligt om din systers svårigheter länge varit en belastning för dig. 

Jag tror faktiskt att du har fel när du jämför dig med andra i din ålder som mest verkar ha det kul. Andras liv ser enkelt ut bara från utsidan. De flesta av oss i medelåldern blir alltmer tvungna att förhålla oss både till vårt eget åldrande och våra gamla föräldrar. 

Däremot ska du inte behöva överväldigas av sådana tankar som hindrar dig från att glädjas i vardagen. En gång läste jag om en författare som ägnade en timme om dagen åt att koncentrerat tänka på döden. Någon tyckte att det verkade onödigt dystert. Då svarade författaren att denna vana gjort det möjligt för honom att tänka på döden bara en timme om dagen
i stället för mycket oftare.

Ibland har man tankar som är svåra att sluta upp helt med. Då kan det vara bra att ta initiativet att schemalägga dem och därigenom hindra dem från att svämma över. Det går inte att blunda för att alla ska dö, men det ska ofta kännas rimligt att leva trots allt.