FRÅGA Jag är 50+ och har fyra döttrar från ett tidigare äktenskap, varav min yngsta bor hos oss mesta tiden. Min sambo är yngre och har tre tonåringar som har bott hos oss varannan vecka. Vi flyttade ihop för två år sedan efter att ha känt varandra i ett knappt år. Med hans son blev det besvärligt, vilket jag tror beror på hans mamma, som aldrig har accepterat att jag kom in i deras liv. Hon har sagt att det är ett ”idiotförhållande”. Tyvärr har sonen ofta ringt till henne och gråtit om det är något som inte passar honom (typ för hög musik, fel tv-program) och då har hon gärna kommit och ”räddat” honom eller ringt och skrivit sura sms till min sambo att han måste ta bättre hand om sin son. Trots detta tycker jag att vi fick ihop en rätt så mysig familj emellanåt.

För två år sedan blev min sambo arbetslös och drabbades sedan av motgångar. För att ”döva” sin ångest och oro under denna period började han spela och förlorade en stor
summa pengar, vilket han såklart
inte mådde bättre av. Allt detta
har givetvis påverkat vår relation
och stämningen här hemma, som i perioder varit trist och ansträngd. 

Det kulminerade efter semestern, då jag bestämde mig för att jag ville separera (trots starka känslor för min sambo). Detta kommunicerades till barnen, och nu anser sonen att detta är ett ”löfte” som måste hållas. Han vill ha sin pappa ifred som han hade i fyra år efter föräldrarnas skilsmässa, då min sambo ”skämde bort” honom med all sin tid varannan vecka.

Min sambo och jag har nu kommit fram till att ge oss en chans till. Sonen har inte bott hos oss på ett tag nu, säger att han inte kommer till sin pappa förrän vi har flyttat isär. Förmodligen ivrigt påhejad av sin mamma.
Min sambo vill inte ge efter och flytta ifrån mig, han tror att sonen kommer tillbaka så småningom. Jag är mer tveksam. Vad tror du?

Karina

 

PER Att få ihop en bonusfamilj är svårt nog och er familj har dessutom verkligen levt under stora personliga påfrestningar utöver er komplicerade familjeekvation. Det är glädjande att
ni hittat tillbaka till varandra och är beredda att försöka ge varandra ännu en chans. 

Det akuta handlar om din sambos son som antagligen upplever att han förlorat på den nya konstellationen. Framför allt har han förlorat den exklusiva tvåsamhet han hade med sin pappa åren efter skilsmässan. 

Tydligen ser han dig som orsaken
till den förlusten. Det är begripligt att sonen förenklar och därigenom håller sin pappa fri från kritik. Däremot
är det, precis som du skriver, djupt
olyckligt att hans mamma underblåser motsättningarna mellan dig och hennes son. På det viset låser hon hans möjligheter att finna sig tillrätta i den familjesituation som är hans nya verklighet.

Självklart behöver han närheten med sin pappa, men den kommer aldrig att bli på samma sätt som det en gång var. Just nu verkar han mest av allt behöva en frist från den påfrestande ryckighet som uppstått i hans liv. Det kan vara en idé att låta honom bo hos mamman ett tag. Det förutsätter förstås att din sambo kan kompensera den förlorade tiden. Kanske är deras gemensamma idrottsintresse den möjligheten?

Du måste också ärligt känna efter var dina egna gränser går inför framtiden. Det vore inte underligt om du kände lättnad inför tanken på att sonen inte ska vara där. Om du orkar med dina blandade känslor blir det lättare att inte ge upp kontakten med honom. Det är viktigt att ni är tydliga i grundfrågan: Att det inte finns någon motsättning mellan din sambos kärlek till dig och till hans son. Det är inte sonen som ska diktera hur du och din man ska bo och leva. Inget barn ska behöva ha det ansvaret och inflytandet över vuxna människors beslut.