FRÅGA  Min man och jag träffades för 25 år sedan. Jag var 39 och nyskild, han 45 och nyskild. Vi har två barn var, inga gemensamma.

Vår relation är harmonisk men vi bär på en sorg. Den kom när jag första gången blev presenterad för hans mor, syster och svåger. De visade öppet att de inte tänkte bidra till att jag blev mottagen i familjen. Systern sa att hans intresse för mig bara var sexuellt; han skulle snart återvända till sin exfru – så hade han gjort förr!

Hon bjöd in exfrun på alla familjesammankomster. Min man placerades vid samma bord som exfrun, jag tillsammans med hennes vänner. Min man stack huvudet i sanden och tyckte att jag inte skulle bry mig om henne. Så höll det på i flera år. Jag höll på att gå sönder så jag sökte hjälp hos en kurator.

I samma veva dog deras mamma – och makens exfru skulle stå med som familjemedlem i dödsannonsen, inte jag. Kuratorn undrade varför jag lät det pågå och föreslog att jag skulle sätta henne i periferin som en oviktig person.

Det var nytt för mig, konkret, och nu började jag känna något annat, nämligen ilska! Och nu hade min man också fått nog, så vi berättade vad vi kände, sålde huset och flyttade massor av mil bort.

Det har gått tio år, min man går på deras kalas, men jag vägrar. Han tycker att jag är för hård nu, att jag ska ge dem en ny chans. NEJ! Jag vill inte! Jag behöver höra en oberoende persons synpunkter på allt. Nu har du förvisso bara min version, men vore tacksam för tips på hur jag ska tänka.

Johanna

 

PER Det låter inte alls bra att du behövt terapeutiska samtal för att stå ut med din makes släkt och då i synnerhet din svägerska. 

Ni är inte ensamma om att ha problematiska relationer i släkten. Släktingar kan man inte lätt avfärda som andra obekväma och otrevliga personer.

Fientligheten från svägerskans sida verkar dock gå utanpå det vanliga. 

Även om man minimerar kontakterna blir det oundvikligt att ta kontakt då och då för att se om sakernas tillstånd förändrat sig. Därifrån till att börja umgås är det ett stort steg.

Om och när du träffar din svägerska tycker jag att du ska hålla i minnet det som din samtalsterapeut sa om att förflytta henne till periferin. Jag utgår från att terapeuten menade lika mycket hennes psykologiska betydelse som hennes fysiska närvaro. 

När du beskriver hur turerna gått kring umgänget verkar det som att det skulle vara upp till dig att försonas. Detta trots att ogillandet varit på hennes konto alla dessa år. Jag tycker att det krävs ett tydligare initiativ från din svägerska för att du ska gå dem till mötes och träffas igen. Så länge det inte kommer en uppriktig invitation från henne låter det som att det bästa alternativet är att din man ensam har kontakt med sin syster och att du slipper involveras.