FRÅGA Jag är en så kallad mappie, har vuxna barn men ibland känns det som om jag bara blir mer och mer förälder. Nu ringde min vuxne sons flickvän. Hon tycker väldigt mycket om honom. De har varit tillsammans i sju år snart och det har varit lite upp och ner. Han skyller ofta på att han mår dåligt, går på antidepressiva som gör honom trött och seg, enligt honom själv.

Vi har försökt att hjälpa honom med allting i stort sett för att vi har tyckt synd om honom. Förut bodde de ihop, det fungerade. Nu bor han på ett korttidsboende för att han mår dåligt. Problemet är, sa hans flickvän, att varje gång hon hälsar på får hon ingen puss eller kram, han är kall mot henne. När jag frågat säger han att han blir så trött av sin medicin.

Jag vill inte att han sabbar den här kärleksrelationen – då har han bara spelen utanför familjen! Hans enda intresse är att spela dataspel online, vilket går ut över alla relationer. Vad kan jag som mamma göra? Och hur gör man för att ens spelberoende vuxna barn ska få behandling och inte bara läkemedel?

Ewa

 

PER Jag förstår verkligen din känsla av vanmakt, en vanmakt som du delar med många människor som skriver till mig om sina vuxna barns problem. Det är så plågsamt när de närmaste befinner sig strax utom räckhåll. Man ser om de inte mår bra men har ofta begränsade möjligheter att ingripa. 

Du skriver inte om han har någon diagnos men han får tydligen hjälp genom psykiatrin. Det verkar ha funnits en period då han fungerat bättre socialt eftersom han trots allt har en flickvän som vill vara med honom trots problemen, efter sju år.

Jag håller med dig om att hans spelberoende ligger i vägen för hans möjligheter att utveckla och fördjupa sina nära relationer. Men ibland när jag själv möter människor med en beroendeproblematik måste jag påminna mig om att ta ett steg åt sidan så att inte beroendet helt skymmer själva personen och den verklighet hen delar med alla andra: det är ju aldrig okomplicerat att leva tillsammans.

Det är lätt att leva sig in i din oro för att din knepige son ska gå miste om sitt förhållande eftersom hans liv skulle bli så fattigt då. Kanske känner din son och hans flickvän samma rädsla och det kan göra att de inte vågar granska sin relation på ett mer förutsättningslöst vis. Ibland kan det vara en lättnad bara att öppna för ett sådant samtal.

Det finns ett så tydligt defensivt inslag i spelandet, i att dra sig undan känslor av otillräcklighet inför vardagens förväntningar. När ett beroende väl fått fäste lever det sitt eget liv och blir självförstärkande. Jag är ingen expert på spelberoende men jag tycker att du ska ta kontakt med till exempel spelinstitutet.se som har lång erfarenhet och säkert också kan lotsa dig som anhörig vidare.