FRÅGA Har ett problem jag behöver få akut hjälp med. Min sambo sedan 20 år missköter sina sjukdomar. Han har diabetes, tablettbehandlas än så länge men det struntar han i. Äter ohämmat av allting, särskilt när jag är borta. Dessutom har han haft både hjärt- och lungsjukdomar. Han rör sig aldrig, har jättedålig kondition. Jag har bedrivit lite inre spaningsverksamhet och kommit underfund med att han röker när jag är borta. Han slutade röka för länge sedan, trodde jag i alla fall. Jag har frågat honom och han blåljuger mig mitt i ansiktet. Jag kan ju inte framlägga bevis eftersom jag snokat så jag kommer inte längre (har hittat kvitton på cigaretter
i soporna men vill ju inte visa att jag snokar). När jag tar upp det här med hur han missköter sig blir han, som annars är så lugn, vansinnig och skriker åt mig. Han har en vuxen son, men det lönar sig inte att tala med honom då sonen tror på sin pappa och tycker att jag är den stora banditen. Snälla hjälp mig med ett svar för detta tar knäcken på mig. Vad ska jag ta mig till?

Fröken Lundström

 

PER Det måste verkligen vara plågsamt att leva med din sambos destruktiva livsstil. Du säger att han ”blåljuger” för dig om sin rökning, och även sitt ätande. Det låter som att han även mörkar för sig själv. Förnekelsen i olika former (som att aktivt glömma bort, skylla på omständigheter och tona ner betydelsen av vad han gör) är nödvändiga för att slippa se omfattningen och konsekvenserna av ett beroende som han inte är beredd att förändra.

Jag kan inte direkt se något konstruktivt i den ”inre spaningsverksamhet” som du bedriver. Så länge du inte kan konfrontera honom så tydliggör den mest av allt din egen vanmakt. Du kan inte förändra hans livsstil mot hans vilja. Vad kan det vara som gör honom så uppgiven inför att ta hand om sig själv? Under ytan finns ett lidande och kanske ett självförakt, men hans dåliga vanor kommer inte att minska det i längden, utan bara tillfälligt. I längden accelererar det rörelsen nedåt i en negativ spiral. 

Ibland är det enda möjliga att ställa ett ultimatum. Inför risken att förlora dig och ert gemensamma liv kan det hända att han gör ett seriöst försök. Men det är förstås inte säkert att det räcker. Jag ser heller ingenting i ditt brev som säger att du har nått till den punkten. Och att ställa ultimatum är inget som lätt låter sig göras. Det krävs att du är beredd att ta konsekvenserna, oavsett vilken hans reaktion blir.

Tomma hot blockerar för framtida försök att lägga kraft bakom dina ord. Du måste kunna tänka dig att separera om han inte klarar att inse problemet. Kan du det? Och du måste vara beredd att ställa upp på förändringen om han på allvar tar till sig nödvändigheten i att påbörja den. Skulle du klara det? Inte ensam förstås. Det kan behövas någon annan, på större avstånd än du, för att nå fram till honom. Ni behöver hjälp på flera plan, både från hans läkare och av psykologisk expertis som kan hitta ingångar till varför det har blivit så här och utgångar ur hans självdestruktivitet.