FRÅGA Min bästa väns mamma är så otroligt svår att förstå sig på. Jag har känt henne hela mitt liv och aldrig lyckats tycka om henne. Ena sekunden är hon vänlig och intresserad för att i nästa stund få ett vredesutbrott. Hon säger att hon inte är rädd för någon och att hon kan mosa vem som helst – vilket hon är stolt över.

Dessutom säger hon att man alltid har rätt att säga exakt vad man tycker, något som i verkliga livet bara verkar gälla henne själv. Jag känner mig otrygg i hennes närvaro fast jag känt henne i 50 år. Eller inte känt.

Hur jag än försöker förstå hennes beteende och sätt att vara, går det inte. Jag är bara en amatörpsykolog, men det känns som om hon är en borderlineperson. Jag vet att mammans lynnighet tär på min vän. Det slukar en massa energi från hennes liv. Och i och med det från mitt. Vi får ofta ställa in saker på grund av henne.

Sjuk, säger jag, min vän säger att hennes mamma är speciell. Jag värnar om min vän och undrar hur man hanterar sådana här jobbiga människor?

Hillevi

DR BÖHM Svårt att säga hur man ska se på störningen hos din väns mamma. Hon låter i alla fall splittrad, som om hon växlar mellan vänlighet och vredesutbrott utan synbar anledning. Ibland kan borderlinepersoner hävda att de alltid har rätt att säga vad de tycker, att man ska ”vara rak”, just för att de själva har svårt att kontrollera sina impulser.

Men som du säger kan de vara lättsårade, om någon annan skulle vilja göra samma sak. Det är nog knepigt för din vän att sätta gränser mot sin mamma, men du kanske kan stödja henne att göra det.

Det är också lättare för dig än för din vän att kunna vara ifrågasättande mot mamman genom att undra varför hon plötsligt blev så arg eller lynnig, och påpeka att du tycker att det är påfrestande. Om hon sedan säger att hon måste få säga vad hon tycker, så kan du ju svara med att då måste du också få säga det. Det måste ju få gälla för alla, och då kan du säga och tycka att hon är påfrestande med sin lynnighet och att det vore bättre om hon kunde behärska sig. Det är ett sätt att hantera henne, inte att bota henne, men det kan vara en nödvändig gräns.

Sen kanske hon säger till sin dotter: ”Vad är det med Hillevi? Hon har blivit så ovänlig!” Då får din vän hänvisa tillbaka till dig igen. ”Tala med Hillevi om det. Hon verkar vara som vanligt, tycker jag!”