FRÅGA Jag är avundsjuk på barnbarnens mormor. Hon har alltid kunnat köpa dyra paket till barnbarnen vid jul och födelsedagar. Eftersom jag alltid haft sämre ekonomi, har jag hållit låg profil med paketen rent prismässigt och försökt att hitta på böcker eller annat som man kan göra något med och som sätter i gång fantasin. Mormor köper alltid jättepåsar med godis, och ett av barnbarnen sa: ”Oj, så mycket godis! Ja, mormor bryr sig om oss!” Så har det fortsatt. Nu är de vuxna, och mormor som har råd bjuder med dem på resor – och då blir de väldigt tajta, med gemensamma roliga minnen. Jag vill verkligen vara glad för barnens skull, men en del av mig är mycket avundsjuk. Mormodern är en person som vet och kan allt och har absolut trygga svar.
Det ena barnbarnet och jag har haft bra kontakt, men nu har jag varit sjuk så varken hon eller jag har hälsat på hos varandra. Men mormodern reser till dem, och nu reser de alla iväg igen till något land. Barnbarnet hör inte av sig fast jag hört av mig, har opererats och haft det tufft. Jag känner mig så otroligt utanför och ja, det låter fånigt, men övergiven är ordet. Jag kan inte glädjas å deras vägnar. Hur ska jag hantera detta så att jag inte känner mig svart-sjuk och bitter? Är det så att man vinner barnbarn med pengar?

Fia

PER Fia, jag tycker inte att du ska känna dig fånig. Att bli övergiven är en av våra allra starkaste rädslor och det som händer i hjärnan när vi är med om det påminner mycket om reaktioner på fysisk smärta. Det som genomsyrar ditt brev är hur plågsamt upptagen du är av mormoderns pengar. Den där kommentaren från när barnbarnen var små: att den stora godispåsen skulle varit ett tecken på att mormor brydde sig mer än vad du gjorde. Det kan säkert ha haft betydelse som förklaring för ett godissuget litet barn. Men den barnsliga kommentaren verkar ha etsat sig fast i dig, som orsak till den obalans du upplever 

i umgänget med dina barnbarn. Förutom sin goda ekonomi är mormodern tydligen en person som ”vet och kan allt och har absolut trygga svar”. Sådant får ofta mindre betydelse ju större barnen blir. Antagligen är dina barnbarn nu i en ålder där de är upptagna med sig själva och sitt utforskande av kärlek, studier och arbeten. På sikt kommer det att innebära nya omständigheter för era kontakter också. Det viktiga är att du inte ramlar ner och blir liggande i en grop av dåligt självförtroende som hämmar dig i dina försök att upprätthålla kontakten. Det riskerar att göra dig till någon som man har dåligt samvete för. Utgå i stället från det umgänge ni faktiskt har och se vad du kan utveckla i det.

   När du skriver att de rest till ”något land” låter det i mina öron som att du inte riktigt vill veta vart de rest. Det är begripligt att du minskar din avundsjuka genom att inte ta reda på det. Men det är inte konstruktivt i längden. Det vore bättre att intressera dig och visa att du bryr dig om barnbarnens upplevelser och äventyr. Jag tror inte att det skulle behöva öka på din avundsjuka utan snarare få dig att känna dig mer delaktig. 

Hur ser relationen ut mellan dig och din son? Har han deltagit i och uppmuntrat ditt umgänge med barnbarnen när de var mindre? Kan du prata med honom om vad du känner?

Och så är det klart att jag blir nyfiken på din kontakt med deras mormor. Konkurrensen kanske mest finns i ditt eget huvud? Skulle det rentav vara möjligt att göra saker tillsammans med barnbarnen? Du säger att du inte vill konkurrera med mormodern och det ska du inte. Du måste flytta fokus från de där ständiga jämförelserna med henne.
   Du har förstås andra egenskaper och kvaliteter än hon. Tack och lov är fullkomlighet inte den avgörande ingrediensen i våra nära relationer, och det är inte för att vi är perfekta som vi blir älskade.