FRÅGA Jag är en kvinna som har ställt till det för mig på grund av en medelålderskris. Sedan ett par år tände det till med en man i bekantskapskretsen. Vi bor långt ifrån varandra och var upptagna i var sin relation. Mest mejl, sms och telefon, men vi har också träffats IRL och det har varit hett!

Han har nu skilt sig. Jag lever i ett samboförhållande sedan 25 år, inga barn. Vi har det rätt trevligt, men jag saknar den där lilla gnistan.

Jag har stort bekräftelsebehov och i början av otroheten fick jag stimulans. Om jag inte hör något på ett tag, blir jag orolig att det kallnat. Sedan visar det sig att han jobbat jättemycket. Då blir jag glad. Sedan börjar oron igen och jag tänker att jag struntar i det här. Men så kan jag ändå inte släppa det. Varför kan jag inte nöja mig med min sambo och dumpa den andre? Jag har haft en terapikontakt och har en väninna som jag ältar allt med. För det har jag en tendens att göra, älta. Jag känner mig inte helt stabil och sover dåligt.

Bästa hälsningar Nadja

PER Du har hamnat mellan tre hötappar, snarare än två: att fortsätta ha det ”rätt trevligt”, att inleda en ny spännande men oviss relation och att vara i det här mellanläget du beskriver. Men som du själv är inne på är det inte hållbart i längden. Du skriver att du ältar med din vän. Ältande är ofta något man håller sig sysselsatt med i stället för att verkligen känna efter.

Jag får en känsla av att gnistan hålls vid liv för att du inte är säker på den andre mannens känslor. När du är redo att göra ett val behöver du ta reda på vad han tänker i klartext. Tillsammans med din terapeut behöver du även pröva vad du känner inför tanken på att ta itu med ditt samboförhållande. Kan det bli något mer än bara trevligt? Du vet ju inte var din sambo befunnit sig i tankarna medan du spelat på två planhalvor samtidigt. Han kanske inte har haft en chans att komma till sin rätt.