FRÅGA Jag känner mig som en fjortis: Jag har blivit avståndskär, i dubbel bemärkelse. För ett halvår sedan stötte jag på en man och mitt hjärta hoppade som jag aldrig trodde att mitt hjärta skulle hoppa igen. Jag blev glad av själva den känslan och dagdrömmer fortfarande om den där mannen.

Av mötet blev inte mycket mer än ett par timmars snack, sedan skildes våra vägar åt utan telefonnummer. Ändå fantiserar jag om honom på samma sätt som jag gjorde om popstjärnor när jag var ung. Det känns superlöjligt, jag kan inte prata med mina vänner om det, så barnsligt känns det. Dessutom bor han i ett annat land. Jag tänker mig att jag har två alternativ. Ett: förtränga honom. Två: spåra upp honom. Antingen ett definitivt nej eller halleluja. 

Hur skulle en mogen kvinna göra?
Alicia

DR BÖHM Varför är det ”löjligt”? Du kanske förväxlar en stark känsla med att det skulle vara barnsligt för att det är länge sedan du kände starkt? Eller för att det verkar orealistiskt som när du var fjortis? Men i dag handlar det nog mer om att våga ta reda på hur det är än att tränga bort det! Vill du ha kvar illusionen eller riskera att bli av med den? Jag tror det ”mogna” är att ta reda på hur det är även om du kan bli besviken. Det kan ju också bli halleluja!