FRÅGA Du blir kanske förvånad över att få ett brev från en man, men jag ramlade över din spalt när jag satt i väntrummet hos min tandläkare. Min fråga till dig är känslig och gäller min fru, men mig veterligt läser hon inte M.

Situationen är denna: Min fru och jag har varit gifta i nära 30 år och har en vuxen son. De senaste fem tio åren har besvikelse och leda präglat vårt förhållande. Vi har talat om det ibland, men ingen av oss har träffat någon ny och min fru har ändå verkat nöja sig med vårt obefintliga samliv. Men så mötte jag för några månader sedan en underbar kvinna genom arbetet, jag kan nog säga att det blev kärlek vid första ögonkastet för oss båda. Denna kvinna lever också i ett dött förhållande, men vi har tills vidare valt att ligga lågt med vår kärlek. Tyvärr, kan jag säga i dag.

För ett par veckor sedan fick min fru diagnosen MS. Och jag tror att hon räknar med mitt stöd. Hela hennes väsen har antytt: Det är tur att jag har dig!

Jag har anförtrott mig till en vän och hans omedelbara reaktion var: Du kan inte lämna henne nu! Men finns det en ”rätt” tid att lämna? Vi vet ju inte hur min frus sjukdom kommer att utvecklas. Ska jag stanna av medlidande? Är det mer fair att vänta och lämna henne när den nya situationen satt sig bättre? Kan chocken över att jag träffat en ny kvinna förvärra hennes prognos? Kommer vår son kunna förlåta mig?

Min nya kärlek vill inte pressa mig, hon förstår mitt fruktansvärda dilemma. Men hur länge hon är beredd att vänta går inte att veta…

Du förstår nog mina kval – vad jag än gör så blir det fel.
Lars

DR BÖHM Din fråga handlar om svåra medmänskliga val – och kval. Till att börja med tänker jag att ”senare” ändå inte är så mycket. Är du säker på att det är känslomässigt helt kört med din fru? Om hon inte varit sjuk, skulle du varit helt klar över att vilja lämna henne nu? Eller skulle du försökt reparera? Om du däremot är helt klar över att du var på väg att lämna henne, kan jag tänka mig att du får mobilisera all din medmänsklighet i denna svåra situation och samtidigt vara ärlig mot henne. Så att hon själv får vara med och avgöra vad din roll ska vara!

Du behöver uttrycka din förtvivlan för hennes skull i och med sjukdomen och din inriktning på att göra allt du kan för att stödja henne. Samtidigt behöver du tala om och påminna henne om den speciellt olyckliga situation som uppstått genom ert nerkörda förhållande.

Hennes sjukdom kommer vid samma tid som du har börjat få kontakt med en annan kvinna och förhoppningar om det nya förhållandet. Din fru kan då ta ställning till om och vad för slags hjälp hon vill ha av dig. Ni kan också tala om vad du ska säga till er son. Han kanske känner till hur ni har haft det?

Du kan anförtro dig åt den nya kvinnan och säga till henne att ni behöver ligga lågt, så att du kan ställa upp för din fru – om hon, som sagt vill det i det läge, som hon får reda på genom dig! Om allt det här är för svårt att göra på egen hand, kan du också diskutera det med en terapeut eller familjerådgivare, så att du får någon klok person som följer med i den här svåra processen.

Det blir inte fel vad du än gör, men det blir smärtsamt, och det är nog oundvikligt.