FRÅGA   Jag är en pensionerad mormor (66 år) till fyra fina barnbarn. Morfar finns också. Två barnbarn (10 och 4 år) bor utomlands och två (3 och 1 år) bor 2 timmars bilresa från vårt hem.
Ständigt skaver mitt samvete för att jag inte finns tillräckligt i mina barnbarns liv. Familjen som bor långt bort träffar jag 4–5 gånger per år och de på närmare håll betydligt oftare.

Jag vågar knappt ta upp detta med mina döttrar. En ”svår” svärson finns också med i bilden, men jag har en fin relation till döttrarna. Trots detta tror jag att de ”önskar mer” av mig. Jag kan tänka mig att denna otillräcklighetskänsla ligger hos mig och att jag inte bearbetat vissa barndomsupplevelser.
Hur ska jag bete mig?

DR BÖHM Till att börja med: att de önskar mer av dig, är väl ett fint betyg! Vad är det du knappt vågar ta upp med dina döttrar? Du vågar knappt ta upp det med mig heller, eftersom du blir så här diffus i ditt brev! Att du skulle vilja träffa barnbarnen oftare, fast du bromsas av att svärsonen är ”svår”, och du tror att han inte vill träffa dig lika ofta? Jag kan bara gissa eftersom du inte ger fler detaljer.

Något i din barndom gör att dina skuldkänslor väcks alltför lätt av att de skulle vilja träffa dig mer. Jag tror inte det går att svara på hur du ska bete dig, när du är så pass hemlighetsfull: ”vågar knappt ta upp detta...”, ”svår svärson...” och ”vissa barndomsupplevelser...”. Du både berättar och inte berättar. Skriv gärna igen och berätta mer detaljer, så kanske jag kan komma med mer konstruktiva synpunkter!