FRÅGA Jag skäms. Jag har varit tillsammans med en gift man i 2,5 år. Trodde inte på kärlek vid första ögonkastet men det drabbade mig vid 53! Han är gift och har två utflugna döttrar. Hans äktenskap är inte dåligt alls och hans fru är yngre än vad jag är. Det känns banalt, har dåligt samvete och försökt göra slut. Känslorna är starka  och matchningen perfekt. Mitt hem har blivit hans hem. Men – denna relation är samtidigt utsiktslös. Förväntar mig INTE att han ska skilja sig, då skulle han bara bli olycklig. Är medveten om att jag är den stora förloraren när det tar slut – han har ju allting kvar. Vad tänker du?

Den andra kvinnan

 

PER Hans äktenskap kan tydligen vara bra samtidigt som han har ett förhållande till dig – eftersom hans fru inte vet om det. Jag vet inte hur pass obekymrad han är av situationen, men uppenbarligen lyckas han iscensätta två parallella liv. Jag ser en man som blir bekräftad från två håll. Som blir förlåten och samtidigt förtrogen med sin ena kvinna medan den andra blir förd bakom ljuset – lyckligt ovetande.

Jag tror att det är ovanligt att människor gör slut på förhållanden enbart av moraliska skäl. I så fall hade du nog avslutat förhållandet för länge sedan. Jag misstänker att det är först om och när känslorna avtar som det får ett verkligt inflytande över dina beslut. En sak jag särskilt fastnar för är ditt antagande om att han skulle bli olycklig om han skulle välja att skilja sig. Man kan fundera på vad det säger om såväl dig själv som din bild av honom och hans behov. 

Bakom ditt antagande skymtar en annan fråga som du kanske väjer för: Vill du vara med en man som inte tycker att det räckte med er kärlek, om inte en annan verklighet fanns som gjorde er tillvaro till en guldkant i livet för honom? Så länge den frågan inte blir ställd kommer du nog att vara kvar i ditt dilemma.