FRÅGA Mitt liv har tidigare varit väldigt tungt, jag hoppade av gymnasiet och satsade på idrotten. Tyvärr har jag inte fått de framgångar jag önskade och drabbades av en mängd skador. Jag har levt med ångest och sett problem och besvär i princip alla situationer, har lidit av social fobi, depression, ångest. Men så träffade jag en kvinna som jag blev totalt förälskad i. Jag, en person som inte tagit livet på allvar, utbildning och politik har inte varit intressant alls för mig. Hon, helt tvärtom. Hon har gått i terapi, bland annat för att hennes pappa begick självmord. Vi hittade i alla fall varandra, båda lite kantstötta. 

Bättre sent än aldrig, jag läste på komvux och kände mig för första gången stolt över mig själv och har fått nya, spännande jobb. Men under mitt uppvaknande har vårt förhållande dött. Hon som har stöttat mig hela tiden och gett och gett. Jag har bjudit på middag och köpt blommor och trott att det räckt. Nu så här efteråt ser jag vad hon egentligen behövt: närvaro, värme och kärlek. Men jag har inte kunnat förstå det förrän nu. 

Vi har bestämt oss för att ta en paus utan att ha några flörtar med andra. Men min svartsjuka ställde till det, och till slut blev hon less på mitt gnäll så nu är vi i ett läge där hon letar efter en lägenhet. Jag inser vilken värdelös person jag varit i förhållandet och nu vill jag ge henne allt. Men hon är helt blockerad, nästan som hon blir förbannad på mig när jag säger att jag älskar henne. Det är ingen som gjort så mycket för mig som hon. Och snart flyttar hon. Hjälp, vet inte hur jag ska klara det. Hon är mitt livs kärlek.

Simon

 

PER Hej Simon. Du skriver att du inte har givit något tillbaka när din partner stöttade dig under tiden som du samlade ihop dig och tog tag i dina studier. Nu försöker du på alla sätt visa, både genom handling och i ord, hur mycket hon betyder för dig. För mig verkar det som om du har svaren på dina frågor men inte riktigt kan se dem själv för dina ansträngningar att behålla din partner. Framför allt tror jag att det behövs lite svalkande likgiltighet från din sida nu. Du måste kunna ta ett steg bakåt, och ge din partner lite luft. Om du gör det och står ut med att avståndet mellan er får vara lite större än du skulle önska ett tag, så är det förstås ingen garanti för en gemensam framtid. Men om du inte gör det tror jag prognosen är sämre. 

Det är en annan tanke som smyger sig in när jag läser din beskrivning av hur ert förhållande ”dött” medan hon stöttat dig. Kan det vara så att den tidigare fördelningen er emellan, med dig som behövande och hon som stödjande, varit central för att hålla er samman? När du började må bättre och komma uppåt i din självkänsla förändrades rollfördelningen. I så fall är det något som kräver en anpassning från bådas sida. Det väcker nya frågor om vad var och en av er behöver och önskar om ni ska vara tillsammans. Det är begripligt att din svartsjuka väcks till liv, men precis som du skriver ställer svartsjukan till det. Mitt råd är att du försöker hålla dig i nuet och inte ta ut i förskott det som ännu inte hänt. Jag förstår din rädsla att förlora henne och den framtid som du är övertygad om att ni skulle ha. Men den rädslan måste du i det här läget hantera på andra sätt än i samspel med henne.

Finns det någon annan, någon vän som du känner förtroende för och tillit till, som skulle kunna vara ditt stöd under den här perioden?