FRÅGA Är jag överkänslig? Är en 65 år och grubblar över en sak. Efter ett långt äktenskap med en snäll ”slarver” bröt jag upp för några år sedan. Hade ingen längtan att träffa en ny man men av en slump blev det så. En mycket trevlig, skötsam jämngammal man och vi blev förälskade som tonåringar. Vi trivs mycket bra tillsammans och jag får ofta höra att jag är det bästa som hänt honom, vilket jag vet att han menar.

Vi umgås då och då med andra par, äter middag, dricker lite vin och har det trevligt. Vid ett tillfälle blev det spontan dans och min ”man” dansade och skojade med en av kvinnorna. Vi var väl alla lite salongsberusade och jag såg att de dansade lite tryckare (vilket var helt okej). Efter en stund gick de ut på altanen och rökte. Helt plötsligt fick jag en känsla att de gjorde lite mer så. När vi gick hem konfronterade jag honom och sa att jag visste att de kysstes. Han erkände direkt och sa att det kändes som att hon förväntade sig det. Hon var min bästa vän så sveket kändes extra stort.

Nästa dag sa jag åt honom att berätta för henne och hennes man att jag visste vad som hänt. Maken brydde sig inte utan sa att så där brukar hon göra när hon blir lite full men att han litade på henne till 100 procent. Jag fick en stor ursäkt av henne och hon skämdes förfärligt.

Vi tog en paus från varandra på min begäran men umgås nu igen. Tyvärr kan jag inte glömma det här utan när jag druckit lite drar jag upp det, skäller och gråter och kan inte förstå att han hade behov av att göra så här. Henne har jag aldrig konfronterat. Vänskapen har fått sig en allvarlig törn, innerst inne tål jag inte henne längre.

Tyvärr dog lite av min kärlek till min man, går ständigt med lite ilska, sorg. Överreagerar jag?  

PER Tyvärr är det då som de flesta par ger luft åt känslor som man annars lägger locket på. Det är klart att det inte är helt lyckat. Proportionerna har en tendens att bli förvrängda då. Det blir som att du fortsätter bestraffa honom och inte kan låta honom glömma. Som i det där ålderdomliga ordspråket: År skall gälda vad stunden brutit. Risken finns att han inte orkar bedyra sin kärlek när han misstänkliggörs oavsett hur han försökt förklara och intala dig att det inte betydde något.

Mellan raderna får jag intrycket att du inom dig tycker att din väninna kom för lätt undan med sina ursäkter den gången. Stämmer det? Kanske behöver du rensa luften med henne igen för att kunna gå vidare?

Ibland använder vi omedvetet ältande som ett sätt att komma till rätta med det som hänt. Det kan kännas som att du får kontroll genom att inte släppa det med tanken. Men som du märker blir själva grubblandet snart ett problem i sig och förpestar vardagen. Om det nu är så att du vill fortsätta att vara tillsammans med din man så föreslår jag att du prövar hur det skulle kännas om du kunde lägga det bakom dig, som en dum, onödig men enstaka händelse. Pröva det och se vilka tankar och känslor det sätter igång i dig.