FRÅGA Jag är snart 62 år och tillsammans med en man som ska fylla 67. Vi är friska, glada och framför allt glada i varandra. Jag har mycket goda gener och ser ung ut, faktiskt en förändring som skett på äldre dagar, förmodligen i samband med ökat självförtroende. Min man ser enligt mig mycket bra ut för sin ålder.

Vi bor i en småstad och när min man och jag går på stan och flanerar, stirrar många oförskämt, håller kvar blickarna för länge, vänder sig om. Eftersom jag klätt mig fin och även känner mig sådan, känns det olustigt.

Detta händer ganska ofta även när vi är i Stockholm eller Göteborg. Jag blir lika förvånad varje gång och med eftertanken några timmar senare kommer sorgen. Ja, jag säger sorg, eftersom ordet beskriver min känsla och gör att jag känner mig oändligt ensam. Sedan blir jag förbannad och tycker att det är orättvist. Jag har inte gjort dessa människor någonting och förtjänar inte blickarna.

Givetvis förstår jag att problemet ligger hos dem och inte hos mig, men det hjälper inte att tänka så. Nu känner jag mig även utanför i kvinnors sällskap, särskilt i min egen ålder. Jag blir beundrad för mitt utseende och mina kläder, men blir sällan medbjuden när det gäller shopping och resor. Detta gäller även ett par av mina närmaste väninnor. Vi kan inte prata om detta alls.

Känner mig utsatt för avund och att inte passa in i mönstret. Vad ska jag göra?

Fru Fin

DR BÖHM Att vara utsatt för avund är – som du säger – ingen ”hit”. Tvärtom är det påfrestande och ett ofta förbisett problem. Att kunna bemästra sin egen avund är också svårt, men det hör vi oftare talas om. Jantelagen handlar just om det här. Den får människor att ligga lågt för att inte utmana andras avund.

Men du gör tvärtom, du visar att du är glad, att ni har det bra ihop och att ni ser unga och vitala ut. Det kan tyvärr vara provocerande för folk – som inte ens känner dig! Du skriver i en kort mening plötsligt: ”Vi kan inte prata om detta alls.” Du syftar på dina väninnor som du är rädd om. Men borde du inte kunna prata med dem även om detta? Du kan säga att folk glor på dig på stan och att du undrar varför. Ser jag konstig ut? Klär jag mig utmanande? Borde jag se mer deppig ut för att smälta in? Då får du förhoppningsvis höra av dina väninnor vad som kan tänkas få folk att stirra. Då kan det uppstå ett samtal om det, där du får höra mer om deras egna reaktioner på dig.

Du kanske också får höra något oväntat om varför du inte blir medbjuden i olika sammanhang. Kanske för att de tror att du har det så bra med din man, så att du alltid föredrar hans sällskap? Eller något annat, där de kan föreställa sig att du är högdragen och ser ner på dem. Så kan avund också omvandlas, så att det blir den andra som ”tror att hon är något!” I stället för att man kan acceptera och erkänna sin avund och bearbeta den.