FRÅGA Jag är sedan åtta år särbo med en man i min ålder, 67, och det är 18 mil emellan oss. Vi har talat om att flytta ihop någon gång, men han skjuter det hela framåt. När han är ledig på sommaren, så ”klarar han inte av” att åka i väg någonstans med mig. Han säger att, ”Du vet hur det gick sist” och syftar på att jag reagerar ordentligt när han beter sig klumpigt mot mig offentligt. Säger: ”Skärp dig”, när jag påpekar att någon gått före i kön och så vidare. En gång fick han utbrott i en affär och skällde på mig för att jag stannat för länge.

Han är även lugn, snäll och glad, men hans växling i vissa lägen gör mig ledsen, rädd och arg. Det har lett till att jag känner mig osäker.

Strax före jul sa han att vi inte har någon framtid och att han vill vara kvar där han bor med sin kyrka och vänkrets. Sedan försvann han och vi talade inte på 21 dagar. Jag kände att det var slut. Sedan mejlade han och ville att vi skulle gå på en nyårsfest. Han ansåg inte att det var slut mellan oss, så vi träffades hos mig och det kändes bra. Vi pratade om det som hänt. Han tyckte det var dumt, men kan inte tillstå vad han sagt. Nu är det som vanligt, men jag vill inte ha en sommar till utan några som helst planer på något kul för oss. Han tar inte upp det alls, men vi har pratat och båda vill komma tillbaka till den intimitet och psykiska närhet som vi haft för länge sedan. Vårt sexuella är bra, men det saknas förtrolighet.    
Villrådig

 

DR BÖHM Ni kan ha olika åsikter om vad som är värt att reagera mot, men han gör bort dig offentligt genom att skälla på dig. Jag tror att ett problem är hans brist på självkritik. Somliga människor har mycket svårt att säga mer än att ”det var dumt”, men går inte vidare.

Din särbo tycks ha svårt att säga att han ångrar det han sade eller att han är ledsen om han sårade dig, eller vad som fick honom att brusa upp som han gjorde. Du behöver ifrågasätta ojämlikheten mellan er som finns i din beskrivning.

Det tycks vara hans villkor som bestämmer ert förhållande. När han efter 21 dagar inte tycker att det är slut, så accepterar du det. När ni träffas blir allt som vanligt, fast utan förtrolighet. Han talar inte om det och du verkar inte ta upp din tvekan om sommaren heller. Jag tror att du behöver tala om din egen tvekan, eftersom han inte vill se på sig själv eller lyssna på din bild av honom som någon som växlar i stämningslägen.

Båda behöver känna omsorg om förhållandet och vara lika måna om att inte bli lämnade av den andre. Som du beskriver det hamnar detta i stället på dig. Det kan du ändra på för att åstadkomma bättre balans – och förtrolighet!