FRÅGA Jag och min man har inte haft sex på tolv år, inte heller kramats eller kyssts. Vi har varit ett par i fyra decennier snart. Vi har ett gemensamt barn, vuxet nu, och han hade med sig två döttrar sedan tidigare.

I början hade vi ett underbart sexliv, flera gånger om dagen. Med åren tunnades det ut. Ibland ville han men inte jag, och tvärtom. Och sedan var det barnen som var i vägen …

När vår dotter föddes var det som om något hände med min man. Då var det alltid han som inte ville och jag som kom med initiativ. Sisådär en gång varannan, var tredje månad lyckades jag förföra honom. Jag försökte prata om det, och ibland fick jag något sorts svar. För tolv år sedan försökte jag för sista gången. Sedan gav jag upp.

Nu har jag insett att jag aldrig mer kommer att ha sex, bli kysst eller smekt … Det känns förödande för självkänslan: Är jag frånstötande?

Jag och min man har det bra på nästan alla andra sätt. Vi är goda kamrater, vi är omtänksamma mot varandra, vi hjälps åt med hushållsarbetet, vi grälar sällan, vi gillar samma tv-program, vi har en gemensam livssyn och så vidare. Det är bara det att jag inte längre är förtrolig med honom. Det känns inte bra att vara intim på det ena sättet när jag inte är det på det andra. Jag har bara fyllt 60 men har inte haft sex sedan jag kom i klimakteriet. Jag vill absolut inte skiljas eller vänsterprassla, jag vill bara veta om det är normalt att leva så här.

Nadja

 

PER Nadja, som alltid är det svårt att hitta ett vettigt sätt att definiera vad som är normalt och vad som inte är det. Om ”normalt” innebär att det kan gå att leva lyckligt tillsammans utan sex så är mitt svar förstås ja. Detta förutsatt att båda är nöjda med att ha det så. I ert fall är det annorlunda därför att du vill ha sex oftare än din man. Eller rättare sagt: du vill ha sex men han vill det inte alls.

Om normalt skulle betyda att det finns fler än ni som har det på det här sättet så är svaret förstås också ja. Men att andra har det likadant är nog en klen tröst för dig i den sorg och frustration du känner över att så länge ha levt i brist på det du behöver och längtar efter.

Tolv år är en väldigt lång tid och det är klart att det i långa loppet går ut över din självkänsla. Ni har det bra på nästan alla andra sätt, men så länge du saknar sex och närhet kan de inte ersättas av vare sig gemensamma intressen eller omtänksamhet. Dessutom har din känsla av otillfredsställelse försvårat för dig att vara öppen med honom.

Jag kan förstå hur du känner och risken finns att bristen på förtrolighet ännu mer urholkar ert äktenskap. För trots att du värdesätter er gemensamma vardag skuggas den av tanken på att du kanske aldrig mer i livet kommer att ha sex. Jag vet att du försökt prata tidigare med din man men det var länge sedan. Kanske är läget ett annat nu? Det kan du bara få reda på om du gör klart för honom hur betydelsefullt detta fortfarande är för dig. Men först måste du fråga dig själv om du är beredd att gå vidare och stå för dina behov.