FRÅGA Träffar en man men ger snart upp. De senaste åren har han gått i olika terapier, den sista var kognitiv. Han har haft sex olika terapeuter och även en sväng på Manscenter, där han nu börjat om igen.

Han har svårt att knyta an och komma nära. Håller avstånd och har ett beteende där han förstör förhållandet, kommer för sent flera timmar eller hör inte av sig på flera dagar, skickar sms i stället för att ringa, pratar i stället för att handla, tar inga initiativ. Vi gick hos en kille i parterapi, och efter semestern skulle min karl redovisa sina handlingar under två månader när vi kom tillbaka. Inte en enda hade han så jag avbokade terapin där han också sitter och säger att jag överdriver, eller ”riktigt så är det inte”.

Han tar mig till sig känslomässigt och drar sig samtidigt undan. Har i åratal talat om bröllop, i flera år om förlovning och att flytta ihop, sen drar han sig undan igen känslomässigt. Vi är bara hemma hos mig, och nu erkänner han att det är för att han måste känna att han har reträtt. Han säger att terapeuterna inte kunnat hjälpa honom och att ingen har pratat om det här med anknytning, men herregud, det kan väl inte vara fel på sex terapeuter och två killar på Manscenter. Tror inte att han kan eller vill förändras.

Han är 60 år och nu står jag inte ut!
Vad säger du om detta?

Gunilla

PER NAROSKIN Nej, Gunilla, jag tror inte heller att det är fel på alla terapeuter han har gått till. Däremot har de uppenbart inte varit rätt för honom. Din fråga handlar bland annat om möjligheterna att förändras och bryta mönster. Nästan alla som kommer till terapi gör det med en önskan att förändras och en rädsla att verkligen behöva göra det. Om rädslan är starkare, avslutar man antagligen terapin snabbt. Då kan småsaker räcka som argument för att avfärda terapeuten; allt man kan använda för att slippa att riskera fotfästet. Men även om viljan och modet att förändras vinner över rädslan är det svårt att byta ut en strategi som trots allt fungerat någorlunda mot något oprövat. Man vet vad man har men inte vad man får, särskilt om det handlar om en mer genomgripande förändring. Så man backar, men det känns inte heller bra i längden och så försöker man igen. Jag tycker att din beskrivning av din partners beteende i ert förhållande och hans förhållande till terapierna påminner mycket om varandra. 

Det låter verkligen som ett slitigt förhållande med alla rörelser fram och tillbaka. Det jag saknar i din beskrivning är de positiva motkrafterna till all frustration och alla besvikelser. Jag kan inte veta så mycket om hur dina känslor ser ut bakom ditt starka engagemang i din kamp om att förändra din partner. Varför har din partner gått i terapi? Det är lika bra att slå fast: du kan inte lösa hans problem åt honom. Det är svårt nog att ändra sig själv men ännu svårare att försöka ändra någon annan.
Du skriver att du inte står ut, men jag misstänker att du känt så många gånger förr och ändå fortsatt att kämpa. Jag vet att det är särskilt svårt att bryta ett dåligt förhållande om det finns oväntade ögonblick av den efterlängtade bekräftelsen och närheten. 

Men vem är du i allt detta? Det är dags för dig att börja rikta uppmärksamheten mot dig själv och att fråga: När du inte går upp i din partners problematik med hull och hår – vad och vem är du då?