FRÅGA Har min mor på ett äldrehem och jag har inget att erinra mot personalen, de är faktiskt underbara. Men däremot de andra äldre! Jag upplever att min mamma blir mobbad, de andra vill inte sitta och äta med henne, hon är nyast på avdelningen och blir inte insläppt i deras gemenskap. Det finns särskilt en som driver de andra mot min mamma. Hon sitter ofta på sitt rum och gråter och orkar förstås inte – hon är 89 år – ta strid med de andra. Mitt problem är att de ansvariga inte bryr sig och säger att det är sånt som händer och att det går över. Nu har hon bott där i fyra månader och jag bedömer att det har blivit värre. Hon är djupt olycklig och jag med. Vill ha hjälp med att veta hur jag ska tackla chefen på stället, som lyssnar men inte gör något. Jag förstår det som att hon tycker att min mamma inte kan göra en vettig bedömning. Hon tycker att mamma överdriver. Men min mamma vill flytta därifrån och vantrivs. Det blir bättre, säger chefen. Blir det? 

Görels dotter

 

PER NAROSKIN Så ska inte din mamma behöva ha det! När jag läser ditt brev sköljer gamla minnen från när barnen var små över mig. Jag kommer ihåg oron när de skulle börja på dagis, byta klass eller skola. Långt upp i livet försöker vi skydda våra barn och tonåringar från att bli utsatta för andras elakheter och försöka hjälpa dem över trösklarna in i livets olika gemenskaper. När du beskriver din mammas svårigheter på äldrehemmet blir jag tagen av likheterna. Det är klart att det är annorlunda när det gäller vår omsorg om gamla föräldrar, men cirkeln sluts på något vis när de blir så gamla att deras möjligheter att själva välja sociala sammanhang minskat. 

Med barnen löste det ofta av sig självt, men andra gånger behövde lärare bistå i processen. De lärare som verkligen var bra var kanske inte alltid underbara, utan de som tog ens oro på allvar och som hade både viljan och kompetensen att ta tag i situationen. Jag vet inte hur föreståndarens ansvar på äldrehemmet ser ut rent juridiskt, men moraliskt är det självklart hennes skyldighet att engagera sig. Om det din mamma råkat ut för hade hänt på en arbetsplats så skulle det varit chefens ansvar att hantera konflikterna och vuxenmobbningen. Det duger inte alls att som föreståndaren säga att det är ”sådant som händer och att det går över”. 

Man kan aldrig tvinga människor att bli vänner, men man kan begära av dem att uppföra sig anständigt. Fortsätt ta upp saken med föreståndaren. Undvik att vara anklagande, men var tydlig med att det är en gemensam angelägenhet, alltså att det är personalens ansvar också. Om det är svårt att få gehör för dina synpunkter kan du kanske be att en kurator eller motsvarande närvarar vid samtalen. 

Be chefen leverera en handlingsplan för hur hon tänker lösa situationen. Gör sedan en utvärdering tillsammans. Om ingenting hänt efter någon månad så måste du antagligen undersöka möjligheten att hitta en annan plats åt din mamma. Även om det blir så, är det viktigt att du är noga med att informera ledningen om orsak-erna till flytten.