FRÅGA Jag tror att min väninna har fått alzheimer. Hon är mer än  glömsk. Vi är några väninnor som träffas regelbundet. Ingen av oss har vågat närma oss henne för att föreslå en minnesundersökning. Hon lever ensam och hennes barn bor utomlands. Det finns alltså ingen som observerar förändringarna hos henne i hennes närhet. Utom vi väninnor, som upptäckt hur hon förändrats. 

Hon är 66 år och har stora problem med både tider och det rumsliga. Kommer inte riktigt ihåg det som hände i förrgår. Vi får upprepa saker vi tänkt göra flera gånger, hon har svårt att hänga med. Det var inte fallet för två år sedan. 

Vår väninna blir väldigt arg när vi är bekymrade över hennes tillstånd. Nu vill vi ha hjälp med hur vi ska ”ta henne” och få henne till läkare. Vi har tassat kring problemet och blivit avvisade. Vi känner oss väldigt obekväma men samtidigt kan vi inte bara strunta i det vi ser hända. 

Tacksam för snabbt svar. 
Oroliga väninnor

 

PER NAROSKIN Ni har säkert rätt i att det är något som inte stämmer. Just nära vänner har ju möjlighet att lägga märke till förändringar som kommer gradvis och som gör att någon inte är sig lik. 

Någon av er måste riskera vänskapen, åtminstone tillfälligt, och våga ta upp saken med henne. Fundera på vem av er som är mest lämpad och villig att ta på sig den känsliga och kanske otacksamma uppgiften. I ditt brev talar du om er andra som ett kollektiv och ditt brev är undertecknat av ”Oroliga väninnor”, i plural. Jag vet ju inte hur många ni är, men jag tycker att det är viktigt att det bara är en som pratar med henne. Annars kan det bli en för kraftfull konfrontation som riskerar att såra och kännas kränkande, snarare än att öppna för möjligheten att ta till sig er hjälp. Kanske har hon uppfattat er tidigare omtanke på det sättet och därför slagit ifrån sig. Dessutom känner hon säkert själv att något är fel men skyggar.

Alzheimer är en så hemsk sjukdom, som det dessutom inte finns några kända botemedel mot, så det är naturligt att man värjer sig i det längsta för att utsätta sig själv eller någon annan för misstanken om att vara drabbad. Men det finns broms-mediciner som kan sakta ner sjukdomsutvecklingen och då är det viktigt att behandlingen sätts in tidigt. Nu vet vi ju inte ännu om det är just alzheimer det handlar om i din väninnas fall, men jag håller med om att en ordentlig undersökning är angelägen.  

Du skriver inte något om kvalitén på hennes relationer med barnen, och inte om du eller någon annan av vännerna har någon kontakt med dem. Tror du att det skulle vara idé att, trots de geografiska avstånden, involvera dem på något sätt? 

Det kan vara klokt att också ha koll på vart man kan vända sig, men var noga med att inte gå för många steg framför henne.