FRÅGA Jag har äntligen brutit upp från en relation där jag har varit den andra kvinnan i tio år. Inte för att känslorna har svalnat, utan för att jag mår dåligt av att vara i en relation utan framtid. Mannen har ett bra äktenskap, fyra framgångsrika vuxna barn, han har aldrig lovat något. Han älskar mig, saknar mig när vi inte är tillsammans, är öm, generös, omtänksam.


Vi har träffats flera gånger i veckan, vi är båda pensionärer medan hans fru har något år kvar. Vi har också rest tillsammans, och han är engagerad i mitt liv. Jag har försökt att bryta tidigare, men då skriver han att han längtar efter mig, överraskar mig på de mest romantiska sätt – och jag har trillat dit, gång efter annan.

Men, han älskar två kvinnor och jag älskar bara honom.

För några dagar sedan samlade jag mina krafter och skickade ett avskedsbrev till honom. Problemet är att jag mår så dåligt, saknar allt med honom. Samtidigt vill jag inte fortsätta och låta mina år gå. Uppbrottet är säkert jobbigt för honom också, han ringer och ringer, jag svarar inte. Men han har i alla fall kvar sin fru som inom kort går i pension. Då kan vi ändå inte träffas som vi gjort.

Jag vet vad man brukar rekommendera någon som mår dåligt; att man ska ut och träffa vänner, träna … Allt detta gör jag. Men hur hanterar jag den saknad och sorg som jag känner?

Den andra kvinnan

PER Du ville inte fortsätta er relation utifrån de premisser som rådde men det var ett svårt beslut: du var fortfarande kär och ni hade dessutom det fint tillsammans.

Eftersom en sida av dig också förmodligen längtade efter att fortsätta kontakten, fick du börja om med att nedtvinga den känslan, varje gång ni sågs. Antagligen var det därför du valde att skriva till honom i stället för att berätta om ditt beslut öga mot öga. Ändå är jag osäker på om det bästa verkligen är att kapa kontakten så. Risken finns att ditt beslut perforeras av att inte ha fått del av hans reaktion på det.

I din situation har du inte fått en skjuts av din handling för att känna dig stark eftersom du gör något du inte helhjärtat vill. Men något var det som till slut fick dig att ta beslutet: Vad fanns det för kraft i beslutet? 

Du frågar hur du ska hantera sorgen och mitt svar är: rid ut den en liten stund i taget. Sorgearbete måste få ta tid. Man kan bara sörja något man oåterkalleligen förlorat. Du kan inte börja sörja förrän du verkligen accepterat att det är slut mellan er.