FRÅGA Läste i M nr 1 i år om en 50-årig kvinna, utbränd och med värkande kropp. Det jag läste träffade mig, som en spark i magen. Dock har jag förskonats från alkoholism i min närhet.

Jag har lagt locket på mina barndomsår och ej orkat ta tag i konflikter. Personer lever fortfarande och vi träffas när vi ”måste”. Det har fungerat att förtränga, men kanske det även hos mig har orsakat min värkande kropp?!

Men det som är så mycket värre är att jag mist mitt vuxna barn i cancer, och det finns så mycket som jag ångrar: Jag var ingen bra mamma! Jag ältar allt som blev fel eller inte gjorde tillräckligt. Hade inte förmågan att ställa upp för mitt barn.

Jag har en otroligt låg självkänsla och tror inte att jag kan fatta bra beslut. Nu är allt för sent att göra om och bättre! Jag har ingen att prata med. De få vänner jag hade har dött.

Jag är pensionär med mycket tid att älta. Jag är mycket sorgsen men tycker inte att jag kan vända mig till psykvården, jag är inte sjuk. Dessutom vill jag inte ha mina svåra skuldtyngda minnen i journaler.

Jag vände mig till en diakon, kände mig bara stressad, visste att jag måste skynda mig innan nästa inbokade person kom. Och det var svårt att prata, jag grät hela tiden, det gör så ont. Jag gick ett par gånger men sedan gav jag upp. Jag kände mig stressad och ”jobbig”. Samtidigt som jag vill prata med någon vill jag inte det ska vara någon man möter på Ica och kan avslöja för andra vad jag berättat.

Det är inte lätt att vara anonym i en mindre stad. Alla vill undvika energitjuvar och ägna sig åt ”no bullshit-time” så vart ska jag vända mig?

En misslyckad mamma

PER Jag förstår dina svårigheter att hitta en professionell kontakt om du bor i en liten stad, men jag tycker ändå att du ska ta ett varv till med den möjligheten. Det är en professionell person det handlar om, och du avgör när du träffar honom eller henne om det är någon du kan känna förtroende för. Att det inte blev bra med diakonen utesluter inte möjligheten att det finns någon annan som kan hjälpa att avlasta dig något av allt som tynger dig.

Till dess vill jag ge dig några verktyg så att du hittar ett förhållningssätt till dina skuldkänslor som verkar lägga sig över så mycket av dina tankar och din tid. Ett beprövat sätt är att schemalägga de här tankarna i stället för att låta dem svämma över och dominera ditt inre liv. Då bestämmer du dig för att ägna dig åt dem på bestämda tider (och på sikt bara vid dessa tillfällen). Gör också tankeövningen att upprepa ett par bra minnen några gånger varje dag. Det kommer att bli en jämnare balans och ältandet blir lättare att hantera och lär hjärnan att sluta köra i gamla spår. Det här är inga mirakelmetoder men de kan hjälpa dig att få lite bättre styrsel på dina tankar tills du hittar någon att prata med. 

Men du: Jag tänker också att det inte bara är ett proffs du skulle behöva. Du behöver nya vänner och de behöver ju inte bo i samma stad. Kan du tänka dig att söka efter brevvänner/distansvänner på nätet?

Jag skulle önska att någon eller några som läser ditt brev här i tidningen kan höra av sig till redaktionen och att du i din tur också gör det så att ni kan få kontakt. 

FOTNOT: Vill du höra av dig till signaturen En misslyckad mamma, kontakta M-redaktionen på mejladress webredaktion@m-magasin.se så förmedlar vi kontakten – och överlåter naturligtvis till brevskrivaren att avgöra om hon vill besvara mejl eller inte.