FRÅGA Det handlar om min mamma. Jag tycker att hon är bäst på avstånd. Men plågas hela tiden av dåligt samvete för att jag inte åker till henne eller tar henne till mig. Det är bara 24 mil mellan oss, men psykologiskt en ocean. Jag tycker att hon gjort sitt som mamma till mig, men när jag pratar med mina väninnor om hur jag ser på henne så tycker de att jag är hemsk, att jag är en människa som inte bryr sig, helt utan empati. Jag känner att det här ämnet är tabu, även i denna tidning. Jag varken hatar eller älskar min mamma, jag vill bara inte umgås. Jag är ensambarn och hon är omgift och omhändertagen. Mina barn träffar sin mormor ibland, de är heller inte särskilt entusiastiska, tycker att hon bryr sig för lite. 

Du undrar förstås om hur min barndom var. Hon var aldrig särskilt intresserad av att vara mamma, hon var i första hand min pappas fru, i andra hand egen företagare, jag kom i närheten av henne när det fanns tid över. Men jag har ett bra liv nu, älskar och älskas, fungerar bra med mina barn. De har kommit i första hand.

Jag vill under inga omständigheter gå i nån slags terapi, jag vill bara ha hjälp att hantera detta utåt. I julas till exempel besökte vi inte henne och då tyckte även mina barn att jag var lite väl hård. Men måste man umgås med sin mamma? 
Siv, 59

DR BÖHM Alla mor–dotter-förhållanden är inte lika möjliga, även om det är mors dag en gång om året! Men det kan också ha att göra med din egen omedvetna (?) önskan om att kanske äntligen ha ett annat, mer nära och känslomässigt förhållande till henne? Jag menar att du får svårt att ställa in en lagom nivå på förhållandet (”man ska antingen älska eller avsky...”) för att du själv önskar något mer än det du får, och att det är svårt att ge upp denna önskan. 

Jag tror inte att du avskyr henne, men när du säger att du vill ”bara inte umgås”, så kan det också innehålla besvikelse att det aldrig blivit det du hoppats på. Hon är numera omgift och omhändertagen, så det handlar inte om de humana skälen att bry sig om en ensam stackars släkting. Jag tror du kan hantera detta genom att vara ärlig; mot dina väninnor, mot dina barn, mot din mamma – och mot dig själv! Hitta det som är ”lagom” för dig. 

Du skulle kunna överväga att säga till din mamma att ingen av er verkar intresserad av ett särskilt mycket närmare förhållande. Du märker i alla fall inte hennes intresse. Ni har – såvitt du känner – aldrig varit särskilt nära varandra. Bara som ett konstaterande utan anklagelser. Barnen tycker också att hon bryr sig för lite, så du är inte ensam om din uppfattning. Du kan därför föreslå att ni håller telefonkontakt och ses när båda eller någon av er tycker att det känns lagom eller dags. Men att ni inte behöver ses för några konventioners skull, eller för väninnors uppfattningar!

Terapi verkar inte nödvändigt. Annars är det ett sätt att bearbeta/förändra ett strängt samvete, så att du lättare kan bestämma själv, på ett friare sätt, vad du tycker är lagom inriktning och intensitet på dina relationer.