FRÅGA Min fru och jag har varit gifta i 20 år och har tre tonåringar. Vi har alltid haft det bra. I våras träffade hon en man på jobbet och de blev snabbt bra kompisar. Efter en kort tid utvecklade de förälskelsekänslor och inledde en kärleksrelation. Det skedde bakom ryggen på mig, en månad senare fick jag veta. Då vi har det bra och har byggt upp så mycket så bestämde vi oss för att satsa på familjen och jag förlät detta och de bröt kontakten. Hennes svar på varför, var att det uppstod känslor och att hon inte kunde styra sina handlingar och glömde bort konsekvenserna.

Efter ett par månader frågade hon mig om jag kunde tillåta att de var elektroniska vänner, det vill säga kontakt över telefon och dator. Jag tillät detta även fast det smärtade en del. Vi har det bra, till och med bättre än innan skulle jag påstå, konstigt nog. Vi har känt oss tvungna att göra mycket härliga saker tillsammans efter detta och det har gjort relationen starkare. Den elektroniska kontakten dem emellan har varat i ett halvår och nu frågar hon mig om jag kan tillåta att de träffas som vänner ibland. Han var hennes enda vän så det smärtar för henne att inte umgås. Det hon ångrar mest med otroheten är att hon förstörde deras vänskapsmöjligheter och att hon sårade mig så mycket. Hon hävdar bestämt att hon inte kan bli lycklig med någon annan än mig och att hon älskar mig och inte vill förstöra något igen.

Min fråga är nu: Är det mänskligt möjligt att träffas som vänner efter en sådan affär? Räcker det teoretiskt med att nu känna till konsekvenser för att hon ska kunna vara starkare och styra sina handlingar denna gång? Hon hävdar att det räcker. Jag känner mig pressad i frågan och mår dåligt av att ens behöva grubbla på det. Inte på grund av svartsjuka utan för att jag inte vill riskera att bli sårad igen och inte riskera att familjen splittras i onödan. Vi är ju lyckliga igen i äktenskapet.

Roger

 

PER Det är ingen avundsvärd situation du har hamnat i och det är lätt att förstå att den får dig att må dåligt. På något vis har din fru lämpat över ansvaret på dig. Hon ber om ditt godkännande att kunna fortsätta träffa mannen hon för inte länge  sedan haft en affär med. Din fråga till mig är om du kan lita på att hennes insikter från otroheten räcker som skydd mot nya frestelser. Det är något som skaver i detta och du känner dig pressad att ge henne lov. När jag läser om ditt brev får jag intrycket att du inom dig redan har besvarat din egen fråga. Du verkar själv inte tro på att det skulle vara möjligt för din fru och den här vännen att övergå till en oskyldig vänskapsrelation. Vad är det som gör det så svårt för dig att stå för din uppfattning? Är du rädd för att förlora henne om du talade om att du inte vill att de umgås? 

Man undrar en del över vilka motiv och känslor hennes manlige vän har. Vad tänker han om deras relation? Är han också bara intresserad av vänskap numera? Det är så många frågetecken att det är klart att du blir osäker på hur saker och ting skulle utveckla sig om de tar upp sin kontakt. Därför måste du bestämma dig själv för om du tycker att den ovissheten är rimlig att leva med i er relation. Annars måste du stå för att du inte vill att de fortsätter träffas.