FRÅGA Jag är vansinnigt förälskad i den man jag återfått kontakten med som då, när vi träffades för en massa år sedan, var en framgångsrik affärsman och nu, då vi återfunnit vår stora kärlek till varandra, har konkursat och förlorat allt samt jagas av Kronofogden. Precis som vi började smida planer för framtiden.

Jag tänkte att det var tillfälligt detta, men nu är det tredje året som han lever på existensminimum med socialbidrag. Jag ser ingen riktig ände på detta eftersom Kronofogden kommer att ta allt han eventuellt kan få in av pension, så existensminimum verkar gälla för evigt.

I samma veva skilde jag mig från min exman som köpte ut mig från huset vi ägde tillsammans. Jag fick en stor summa pengar som jag investerat väl och som jag är mycket stolt över att förfoga över – mitt eget livsverk. Jag känner mig för första gången ekonomiskt fri och kan unna mig resor och guldkant på tillvaron.

Men jag har svårt med tanken på att försörja min man resten av livet. Det känns som ett stort nederlag, och jag brottas med tankar om denna ekonomiska obalans är sund. Älskar man en människa vill man ju hjälpa till och jag tänker på hur jag hade sett på saken om situationen varit den omvända. Jag vill ju ha med honom på allt jag hittar på så långt det är möjligt (det vill säga om jag betalar för det). Ibland måste han be mig om pengar för de få han har är alltid slut.

Jag ger honom ett bidrag varje månad och betalar både hans bensin- och Icaräkning – åker ofta i hans bil, ska jag tillägga. Vi är särbor, men när vi bor ihop betalar jag allt. Och ytterligare ett viktigt tillägg: han avskyr situationen, känner inte igen sig själv och tycker alltihop är förnedrande.

Jag skriver till dig för jag vill ha din synpunkt på hur ekonomin kan påverka vår kärleksrelation.

Dolly

 

PER Ekonomi är nog en av stötestenarna i de flesta parrelationer. I ert fall handlar det dessutom om mycket stora skillnader er emellan och dessutom en kontrast mot vad både du och han varit vana vid tidigare i livet. Det här var inte vad du hade tänkt dig med din nya kärleksrelation; snarare hade du sett fram emot en ny livsfas av nästan ekonomiskt oberoende. Gapet mellan det liv som du vill leva och det han skulle ha råd med blir för stort med tiden, om inget förändras i hans ekonomi. Det kan urholka såväl din respekt för honom som hans egen självkänsla. 

Du understryker att han också vantrivs med situationen. Det är förstås bättre än om han skulle varit helt bekväm med att låta dig stå för alla kostnader. Men samtidigt adderar det ytterligare till den belastning er relation utsätts för om han inte kan göra något för att förändra den. Jag känner ju inte till hans ekonomiska situation närmare, men jag förstår inte riktigt hur det har kunnat bli så här illa av en konkurs? Hur menar du att han ”jagas” av Kronofogden? Har han inte fått möjlighet till skuldsanering? 

Er situation har redan pågått i tre år och det låter inte som du ser någon ljusning i framtiden. Frågor som du måste ställa både till dig själv och resonera tillsammans med honom är: Skulle det vara en tänkbar kompromisslösning för er att du gör en del saker på egen hand eller med vänner, saker som han inte har råd med? Skulle det göra någon skillnad, tror du?

Det hade antagligen varit en annan sak om ni byggt upp en ekonomi tillsammans under åren. 

Är det rimligt för dig att börja se det här som ert gemensamma problem, i stället för som nu: din goda ekonomi mot hans dåliga? Och vad skulle det i så fall innebära rent praktiskt?

Jag kan tyvärr inte komma med så många andra synpunkter än dem som du redan själv är inne på i ditt brev: Förr eller senare blir det ofrånkomligen nödvändigt för dig att göra en balansräkning över förälskelsen och ekonomin.