FRÅGA  Under min uppväxt har jag ofta känt mig avvisad av min mamma. Hon krtiserade mig ofta och var aldrig intresserad av mina vänner eller liknande. Men mor hade i sin tur haft en sträng mor. Hade en bror som var helt olik mig och en far med klena nerver som drack i perioder.
Min mor tyckte inte att jag skulle gå i gymnasiet, min stora sorg i livet. Jag fick en yrkesutbildning och har jobbat i akademisk miljö.

Två frågor:
1. Varför blev jag intellektuell när familjen inte var det?
2. Hur kan jag behandla mamma nu när hon är 89? Hon klarar sig helt själv och kan vara glad med andra, som min bror, men med mig klagar hon bara. Jag mår dåligt när vi pratas vid eller ses. Var sätter man gränsen? Jag är uppfostrad att skämmas om jag inte sätter mor i första hand. Men måste jag vårda henne? Min man och jag är i begrepp att åka utomlands i två år, är det fel? Jag har dåligt samvete och skäms lite, men är samtidigt arg på henne.
Agneta

DR BÖHM Du beskriver din barndom på ett mycket karakteristiskt sätt: samtidigt som din mor är viktigast för dig, lät hon dig aldrig känna riktig närhet till henne. Det är särskilt plågsamt när personer man är bunden vid, samtidigt är avvisande, ofta på ett grymt sätt.

Du förklarar henne lite kort med att hon själv hade en sträng mor – och en besvärlig man som drack. ”Sträng mor” är nog bara en liten del av sanningen, för det är just kombinationen av stränghet och kyla, som ger den här skadan, som man för vidare i förhållande till sina egna barn. Du flydde till en annan miljö, eftersom du var begåvad, trots att du inte uppmuntrades att gå i gymnasiet.

Sedan är frågan vad du ska göra med henne i dag. Hon är gladare med sina väninnor eller med din bror (tror du), men med dig blir hon avvisande och klagande. Kanske hon har vänt på förhållandet: nu är du hennes mor, som ska få igen för sin kyla och stränghet!

Var ska du sätta gränsen? Kan du säga som det är, till exempel att hon klagar, skuldbelägger dig, inte behandlar dig med respekt? Jo, jag vet, du är uppfostrad att skämmas om du inte tar mor i första hand, men du frågar ju var du ska sätta gränsen. Därför tror jag du behöver ändra dig och säga till henne att hon måste behandla dig med respekt för att du ska vilja vara hygglig tillbaka.

Om du flyttar utomlands i två år, kan du ju planera vem som ska träffa henne i stället – din bror? Och du kan också planera att besöka och tala i telefon med henne, under förutsättning att hon också respekterar att din man är din första prioritering just nu, även om du givetvis kommer att ta hänsyn till din mors behov som ”gammal släkting” – eftersom hon inte tycks kunna vara något mer än så.