FRÅGA Vår dotter vill inte ha kontakt med oss. I samband med att hon tog avstånd från oss  var hon deprimerad efter flera år utomlands. Hemma igen blev hon styrelseordförande för vårt privata hemtjänstföretag. Det slutade med att hon blev förälskad i en mycket äldre anhörig till en klient. Han fick köpa företaget och efter månaders vanskötsel försatte de tillsammans firman i konkurs. 

Jag meddelar mig emellanåt till min dotter och besöker hennes hus. Jag har kontaktat den lokala prästen för att inleda samtal om försoning men denne ville vänta och se tiden an, efter så många år! Jag har kontaktat polisen då jag fick rapport om isolering och dep-ression från en som hade kontakt med min dotter.  Har även levererat brev med cykelbud, ett långt, mycket känslosamt och personligt brev där jag på flera sätt ber om ursäkt och exemplifierar de fel jag erinrat mig att jag gjort och en önskan om att börja en ny relation med henne. Hela tiden är kommentarerna – om de kommer – mycket aggressiva. Hon säger att vi inte respekterar henne och hennes val trots att vi aldrig pratat om vad vi inte respekterar. 

Tiden går och nu är det över sex år sedan hon var hemma och sade att vi inte ska träffas mer – men ej av vilken anledning. Hon säger att för varje gång jag kontaktar henne kommer det att dröja längre tills vi möts. Jag gör uppehåll på cirka ett halvår–år mellan mina meddelanden.

Storebror, som har familj (tre barn), vill hon inte ha med att göra trots att hon accepterade att bli gudmor till den äldsta.

Min dotter är mellanbarn och känslomänniska som jag. Och jag är mycket aktiv och har ett otroligt utvecklande, långsiktigt, nytt jobb trots att jag har fyllt pensionär!

Hur ska jag göra i fortsättningen?

Marianne

 

PER Det är inte svårt att leva sig in i hur plågsamt det måste vara för dig med din dotters långvariga bortvändhet. Din förtvivlan späs på av att du inte fått någon förklaring, och inte förstår varför din dotter bröt kontakten från första början. I stället blir du hänvisad till att försöka finna orsakerna i fel som du skulle ha begått.

Det förbrukar massor av kraft utan att leda någonstans eftersom svaren inte finns bara hos dig. Ur ditt brev är det inte helt lätt att följa turerna i vad som fått er konflikt att accelerera som den gjort. Däremot blir det smärtsamt klart hur dina kontaktförsök inte leder till någon förändring utan snarare verkar bidra till att vidmakthålla konflikten. Varje aktivt försök du gör tycks leda till ett kraftfullt avvisande från hennes sida. Din dotter har flera gånger visat att hon menar allvar med sina hot om att det kommer att dröja längre om du fortsätter försöka nå henne. Som förälder är det inte svårt att leva sig in i den vanmakt du känner, särskilt som du fått signaler om att din dotter kanske inte mår så bra. 

Jag får en bild av hur vägarna du försökt nå din dotter på hittills har varit enkelriktade och alla har slutat vid samma vändplan. Ändå är det som att du tror att du måste köra fram till den där vändplanen om och om igen. Som om det kanske en gång skulle visa sig finnas en fortsättning. 

Du vill visa henne att du är beredd till nästan vad som helst bara du får en enda chans. Det är din rädsla för att hon ska tro att du slutat bry dig men lika mycket rädslan för att i dina egna ögon framstå som en förälder som givit upp. Den rädslan verkar du parera genom att vara upptagen med nya sätt att komma till tals med henne. 

Men du måste hantera situationen på ett annat sätt. Du beskriver dig själv och din dotter som känslomänniskor. Att vara känslomänniska kan betyda många olika saker. En innebörd är att ens känslor är så starka att man befarar att överväldigas av dem. Känslomänniskor kan behöva lära sig härbärgera sina känslor och att kunna uthärda dem utan att behöva agera. Jag skulle önska att du kunde stanna upp och vila i din om-tanke och låta det stanna där utan att behöva tala om för din dotter att du ”slutat söka kontakt”. Ingen kan veta om det kommer att leda till ett närmande från hennes sida, men det verkar vara det enda tillgängliga alternativet nu eftersom motsatsen inte alls får effekt. 

Du behöver den pausen (även om jag förstår att den antagligen kommer att kännas bedrövligt lång) för att inte bli helt dränerad på livsglädje. Det är viktigt att du inte låter fruktlösa kontaktförsök och avvisanden översvämma ditt aktiva liv. Du behöver unna dig att glädjas åt dina andra barn och barnbarn och att du vill och orkar arbeta med ditt stimulerande jobb.