FRÅGA Jag är 69 år och har två barn, en son (52 år) och dotter (49 år), samt ett barnbarn (24 år). De är min kära familj. Mitt problem är att jag står utanför den gemenskapen. Min dotter bjuder aldrig hem mig. Min son har inte talat med mig på cirka tolv år och jag fattar inte varför. Har gett upp om honom.

Är ingen påträngande eller dominant mamma. Klagar aldrig inför min dotter och om jag gör det får jag direkt veta att jag är negativ. När vi umgås har vi oftast trevligt! Men varje gång vi träffas är det på mitt initiativ. 

Min dotter talade till exempel inte med mig på nio månader eftersom jag hade sagt något olämpligt vid en bjudning (som jag ordnat). Mina försök att reda ut detta var fruktlösa. Hon vägrade. 

Jag tänker ofta på detta och blir så oerhört ledsen. Tänker att åren går och snart finns ingen tid kvar... Måste man vara mamma hela livet? Är jag för krävande? Vill att vi ska ha en vuxen mor–dotterrelation. Har vänner och egna intressen. Är optimistisk och oftast glad. Trivs med livet och har varit egen företagare nästan hela mitt liv. Jag är van att hugga i och styra och ställa. Är medveten om mina egna tillkortakommanden och hanterar dem så gott jag kan.  

MaLou

 

DR BÖHM  Tyvärr finns det fler än du som har det så här. Det knepiga är att – förutom i de mest uppenbara fallen – så har föräldern väldigt liten aning om vad som kan ha fått de vuxna barnen att reagera så starkt med avståndstagande. Det är svårt att se bortom sina egna skygglappar eller sin egen minnesbild, och eftersom barnen just tar avstånd, får man ingen hjälp av dem att komma på vad som gått snett. Du framstår i din egen bild som en utmärkt och sympatisk person, och det är du antagligen också, men något måste ändå ha hänt, som det gäller att få tag på. Jag kan bara gissa utifrån de få fakta du beskriver – och inte beskriver. 

Du var ung när barnen föddes, 17 respektive 20 år gammal. Vad betyder det för era första år tillsammans? Du beskriver inte med ett ord deras far – eller fäder? – och där kanske det också finns en historia, som kan betyda något för hur det blev senare. Fanns det en uppslitande skilsmässa? Fanns det fäder som de inte behöll kontakten med heller – och fanns det en känsla av att du svek om du inte ingrep i destruktiva relationer? Kunde du ta hand om barnen tidigt eller fick du låta andra hjälpa till, medan du jobbade och ”högg i och styrde och ställde”? 

Du ser, jag kan bara gissa och det kanske är fel åt alla håll. Men jag är ändå säker på att något måste ha hänt som gör att din son tar avstånd och att din dotter är så lättkränkt och passiv i förhållande till dig. Ni behöver en tredje part att tala med. När brottet är så totalt, som med din son, och så knepigt, som med din dotter, så klarar man det inte själv. Om du verkligen på allvar vill ta itu med det, så kontakta en familjerådgivningsbyrå. Det finns sådana i din hemkommun. Föreslå din dotter att ni går dit ihop. Om hon är avvisande, så be henne fundera på det åtminstone. Det kan vara en möjlighet för henne själv också att få tala om det som stört henne under årens lopp i er relation och som du inte varit medveten om själv. Då kan ni kanske försonas på ett annat sätt – och i bästa fall kan hon till och med få med sig din son till ett samtal mellan alla tre. Du behöver börja med att visa henne att ni har allt att vinna på att försöka – och inget att förlora!