FRÅGA Det är svårt att hälsa på min gamla mamma. Hon är inte snäll, nedvärderar mig och mina syskon, kritiserar, kräver och försöker uppfostra. Hon pratar illa om min pappa och hans släkt. Hon har mycket åsikter om hur jag och mina syskon valt att uppfostra våra barn.

Vi har försökt att tala om för henne att vi är vuxna och tar ansvar för våra liv. Jag har också försökt förklara att jag känner mig sårad, ledsen och inte respekterad av henne. Hon förstår ingenting. Jag kan inte ändra på henne, bara förhålla mig, men jag drar mig för att hälsa på. Hennes hälsa börjar vackla, vännerna försvinner alltmer, hon bli ensam, bitter och negativ.

Att strunta i henne känns inte bra, hon är trots allt min mamma. Det är jobbigt att hälsa på, känns som ett nödvändigt ont, upplever att jag måste hålla upp ett inre försvar så att hon inte ska såra mig. Ingen glädje, jag gör det bara för mitt dåliga samvetes skull. Hur ska jag förhålla mig?

Dåligt samvete

 

DR BÖHM Du skriver insiktsfullt om ett svårt problem. Det känns inte bra att besöken hos din mamma blir som ett nödvändigt ont, för ditt eget dåliga samvetes skull. Varför ”dåliga” förresten? ”Samvete” räcker väl, eftersom du inte gjort henne illa! Det är hon som nedvärderar dig och alla andra.

Både du och dina syskon har försökt tala med henne. Har ni försökt göra en samordnad aktion, där ni bestämmer er för att tala tillsammans med henne? Det kan vara en idé, och att då också konfrontera henne med att ni känner er sårade och icke respekterade av henne – vilket innebär att ni inte har lust att träffa henne!

Då kan ni också vända på situationen – fråga henne hur hon skulle känna det om hon ständigt blev nedvärderad och kritiserad? Om hon själv blev kritiserad av sin mamma?

En möjlig bakomliggande mekanism, som tyvärr ibland finns hos en äldre generation, är att föräldrar tror att de har rätt att hela livet uppfostra, veta bättre, dominera och ändå vänta sig respekt och uppställning från sina barn. Som om barnen är till för att tjäna föräldern. Det är kanske därför hon aldrig förstått när ni pratat med henne om hur ni känner det.

Om det ändå inte går, får du behandla henne som en jobbig gammal släkting som man ser till av plikt då och då. Ibland kan sådana personer plötsligt inse själva hur de är, kanske genom att en kommentar från ett barnbarn till slut landar rätt inom henne. Du behöver inte ge upp hoppet, även om det ser rätt hopplöst ut i dag.