FRÅGA Jag är nygift med en man från Pakistan, vi träffades för några år sedan. Det har varit tufft, dels på grund av att jag levt under skyddad identitet, dels kulturkrockarna. Efter min skilsmässa gick jag i terapi under många år och exmaken fick ett fängelsestraff.

I somras blev min man mycket sjuk, han fick olika infektioner. Eftersom det aldrig gick över utan han blev sämre och sämre så togs fler prover. Det visade sig att han har hepatit C, efter att ha injicerat för 25 år sedan och blivit smittad.

Så kom nästa besked: han har ovetande om detta fått skrumplever då viruset angripit levern under så lång tid. Hans lever är totalförstörd och han kommer ej att leva så länge till.

Jag har skrikit och gapat, jag har gråtit och varit dum, men nu har vi lite landat i det här. Jag är fortfarande arg på honom för att han ska lämna mig och för att jag kommer att genomleva helvetet på jorden.

Jag har jobbat med palliativ vård så jag vet vad som väntar oss. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, att gå på gatorna här på jorden utan hans glädje och positiva anda. Han försöker acceptera, vill leva och är ledsen. Han har ju nyss fyllt bara 50.

Hur ska vi, jag tackla detta?

Agneta

 

PER Så otroligt sorgligt. Jag önskar att jag hade några riktigt tröstande ord som kunde lindra din smärta. Jag förstår din förtvivlan och uppgivenhet. Som anhöriga förväntas vi vara starka och förtröstansfulla gentemot vår partner när denna drabbats på det här sättet.

Men det är inte underligt att du själv också känner dig drabbad. Du beskriver hur arg du varit på honom. Jag tänker att det trots allt var nödvändigt att du levde ut dina känslor, att du kunnat göra det säger något om hur starkt ert äktenskap är. Att du kunnat släppa fram dina känslor kan också ha bidragit till att ni, som du skriver, faktiskt kunnat landa lite. Både du och han måste igenom detta, tillsammans men också var och en på sitt sätt.

Det tar tid att ställa om och det måste få ta den tid det tar. Ni behöver – och ni ska få – möjlighet att tala med en terapeut via sjukhuset. Det finns stöd att hämta från personal som, liksom du, har erfarenhet från palliativ vård. Utöver detta ert gemensamma, måste du också värna om din vardag. Även om det inte finns någon som kan hindra det som sker så är det av största vikt att du håller kontakten med vänner och släkt för att orka med.