FRÅGA Min man har en son som är konstnär och psykologistudent. Han gör olika performance, ofta offentliga. Han låter flera personer interagera i sammanhang där han själv klär av sig naken.

Nu senast höll han ett långt seminarium. Min man var på plats och deltog på olika sätt som det förväntades av deltagarna. En punkt innebar onani i grupp, både män och kvinnor, men maken åkte hem innan.

Trots att han inte var med har en livlig diskussion uppstått. Jag hävdar att det inte är okej att delta eller ens vara åskådare när ens eget barn onanerar. Maken försvarar detta med att det är ett konstprojekt och ser inget konstigt i att vara åskådare. Han tycker det är jag som har sjuka fantasier.

Jag äcklas av hans ståndpunkt. I mina ögon framstår han nu som en pervers gammal gubbe. 

Gammalmodig?

 

PER Jag håller spontant med dig om att idén med den kollektiva onanin låter mycket märklig. Jag känner ju inte till de konstnärliga eller de psykologiska motiven, men min magkänsla gör mig tveksam. För dig skulle det knappast göra skillnad om du fick veta att installationen visade sig vara förankrad i ett övergripande konstnärligt (eller psykologiskt) experiment. 

Det du reagerar starkast på är det du uppfattar som din mans helt okritiska accepterande inställning till allt vad hans vuxna barn gör. Dessutom är det förstås upprörande för dig att plötsligt bli varse att din man tycks ha värderingar som ligger så långt från dina egna. 

Samtidigt är det något med proportionerna mellan din reaktion och din mans agerande som jag inte får ihop. Kan det vara så att den här händelsen utlöst något som legat och skavt? Det kan handla om hans förhållande till sina vuxna barn, och jag kan hålla med dig om att det verkar en aning skevt att vara stolt när barnens karriär tar sig uttryck på det här viset. Men kanske handlar det också om något som inte nämns i ditt brev?

Ni behöver fortsätta diskutera. Om ni kan ta samtalet vidare utan att fastna i ett skyttegravskrig så kanske ni kommer till nya insikter om både er själva och varandra.