FRÅGA För några veckor sedan fick jag ett brev, som för alltid kommer att förändra mitt liv. Brevet var skrivet av min älskade vuxna adoptivdotter. Hon ville berätta sitt livs hemlighet. Jag har även två adoptivsöner, lika älskade.

Barnens pappa är tyvärr död, och jag är omgift med en man som ger oss omtanke och förståelse i vårt kaos. Barnens uppväxt var helt normal, som i vilken familj som helst, trodde jag, med skola, aktiviteter och semesterresor.
Så till saken: I ett brev skriver min dotter att hennes ena bror utnyttjat henne sexuellt när hon var 6–10 år. På senare tid har minnena kommit ifatt henne. Jag stöttar henne och säger att hon är modig som berättar och att det är bra att det kommer upp till ytan. Samtidigt som jag fick brevet ringde hon sin bror och meddelade att hon aldrig ville se honom igen. Han bröt ihop, bad om förlåtelse och tog på sig hela skulden.

Sonen och jag har också pratat med varandra och han hoppas på att de ska försonas framöver. Han har berättat för sin fästmö, som är förstående och deltagande. De planerar att gå i terapi tillsammans. Min dotter vill inte berätta för sin kille. Hon vill vara den kvinna som han känner henne som, inte ett offer.

Eftersom hon inte har någon att prata med, har jag sagt att jag alltid finns när hon behöver stöd. Dock har jag svårt att gå med på hennes vilja att jag inte ska träffa sonen. Min andra son vet ännu ingenting. Själv befinner jag mig någonstans mellan chock och djup sorg. Jag hade ingen aning! Tänker på det lidande som mina barn har gått igenom, var och en på sitt sätt. Jag har varit den sammanhållande länken i familjen, som många mödrar är.

Båda har varit rädda för att jag skulle överge dem om jag fick veta. Har förklarat att så inte är fallet, särskilt inte som de är adoptivbarn och redan genomgått stora separationer.
Hur ska vi gå vidare?

Mother

PER Jag tror som du att det varit betydelsefullt för alla inblandade att det som hänt kommit fram och att ni kan tala om det. Fram tills nu har det varit en tidsinställd bomb som de burit på i var sin ensamhet. Även om den här tragedin berör er alla har ni så olika roller i den.

Men när jag läser om ditt brev så slås jag av att det ändå, i den här smärtsamma och komplicerade situationen, verkar finnas kapacitet att hantera det som har hänt.

Din son berättar för sin fästmö och du/ni har stöd från din nye man. Det har säkert också varit betydelsefullt för din dotter att hennes bror erkänt så att hon kunnat få det hon nu minns bekräftat.

På samma sätt är det viktigt för honom att det blivit känt så att även han blivit tvungen/fått möjlighet att börja bearbeta sin skuld. Jag misstänker att det kommer att bli svårt för din dotter att undanhålla sin kille detta. Han kommer att undra vad som försiggår, varför inte familjen kan träffas och nya problem kommer att läggas till de gamla. Hon behöver ju inte bli ett offer i hans ögon för att hon berättar men hur hon inviger sin man måste ske på hennes egna villkor och i hennes egen takt.

Du kan inte kräva av dig själv att du ska agera som en terapeut eftersom du indirekt är involverad själv. Det kom som en chock för dig, och du kommer att behöva stöd från någon professionell person – gärna en psykoterapeut med erfarenhet av incestproblematik. Inte minst när det gäller din andra son och hur du (ni) ska förklara för honom.

Det här är en lång och mödosam omställningsprocess för er alla. Var och en har sitt eget lidande och sin egen väg för att komma vidare. Det bästa du kan göra i nuläget är det du redan gjort. Nämligen att fortsätta ta ditt ansvar för relationen med vart och ett av dina vuxna barn.