FRÅGA Jag har grubblat mycket över hur snett en relation kan gå, i mitt fall mellan mor och son. Varför är det enklare att vara tolerant mot den förälder som varit frånvarande under uppväxten, än mot den som har haft ansvaret och engagemanget?

Inom litteraturen vimlar det av intressanta, frånvarande fäder, medan modern som funnits där jämt anklagas för ditten och datten. Jag är så nyfiken på din teori kring detta fenomen!

Mamma Monkan

 

PER Du har alldeles rätt i att en närvarande förälder får utstå mycket mer av kritik och utspel. Den som är frånvarande kan man mycket lättare idealisera. Idealiseringen kan vara ett sätt att parera känslor av svek och besvikelse.

Den kan också tjäna som motkraft om den närvarande föräldern talar illa om den som är frånvarande, som barnet ju ändå hör ihop och känner lojalitet med. En förälder på så stort avstånd att inga skavanker syns är enkel att ha som källa till tonårsfantasier om att livet skulle ha kunnat vara helt annorlunda.

Bilden av den frånvarande föräldern kan odlas i fantasin utan att störas av gnisslet som blir ett oundvikligt inslag i vardagen när man bor tillsammans. En del av vardagskonflikterna kan barn kosta på sig tack vare tilliten till den närvarande föräldern. Lite tillspetsat skulle man kunna se det som ett slags smärtsam bekräftelse på att man stått kvar i sitt föräldra-ansvar.