FRÅGA Jag har en stor sorg och det är att en av mina döttrar nog inte tycker om mig. Jag är 53 år och var ung när jag blev mamma första gången. De äldsta har jag en mycket fin och tät kontakt med, men den yngsta vill hålla stor distans. Vi har försökt att prata om det, men hon kan inte riktigt uttrycka varför.

Hennes pappa lämnade mig vid ett par tillfällen och flyttade då hem till andra kvinnor. Detta har klart påverkat hela familjen. Jag har försökt hålla barnen utanför men sista gången var hon 15 år och fick nog veta mer än hon borde ha gjort. Dock har jag alltid varit öppen mot henne och alltid stöttat och uppmuntrat henne. Under tonåren hade vi en mycket tät relation då vi gick på teater, vandrade och reste tillsammans. I samband med att hon sedan träffade sin kille har vi fått en allt sämre relation. Hon uttrycker att hon inte tycker om hur jag är och vad jag säger. Hon säger också att hon inte kan förklara varför, men nämner skilsmässan som en anledning. Hon och pojkvännen bor hos hennes pappa då de kommer ”hem”. Hon tycker att ett telefonsamtal var fjortonde dag är tillräckligt och hon har inte gett mig födelsepresenter på flera år (har egentligen ingen betydelse, men det är ett exempel).

Jag hoppades att saker skulle ändra sig nu när hon blev mamma, men det har det inte. Hon är inte intresserad av att prata med mig, förmanar mig när jag håller i bebisen och är aldrig glad över något hon får. När hon flyttade hemifrån pratades vi vid ofta men numera svarar hon sällan ens på sms. Jag har många fler barnbarn där jag har en jättefin kontakt och vi gör mycket tillsammans. Vad ska jag göra? Jag är oerhört ledsen över detta.

Kajsa

 

PER Jag förstår att du är väldigt ledsen över din dotters avvisande av dig och allt som du står för. Det tycks inte vara något som hon gör i stark affekt utan snarare ett ställnings-tagande som vuxit fram med tiden.
I bakgrunden anar du en lojalitets-konflikt med ursprung i skilsmässan. Svårt att säga men kanske är det den som på sätt och vis fortfarande spökar i hennes sätt att välja att umgås mer med sin pappa och att inte låta dig – som tidigare var så nära – komma in
i hennes egna, nya lilla familj. 

Nu är hon en vuxen människa och den smärtsamma sanningen är ju att man inte kan tvinga någon att älska en, inte heller sina vuxna barn. De växer upp och ibland i riktningar som man inte önskat. Men även vuxna människor fortsätter ju att utvecklas så relationen mellan dig och din dotter kan komma att förändras igen, och till det bättre även av orsaker som du inte kan påverka. Frågan är egentligen vad du kan göra mer än att försöka hitta ett rimligt förhållningssätt när ni väl träffas eller pratar. Att vara följsam och bjuda på att ta lite tillrättavisningar. Kanske tiden läker ut detta om din dotter känner att hennes mamma inte vaktar på varje ögonblick för en försoning?