FRÅGA Jag är en kvinna som närmar mig 50, är utbränd och utsliten, min kropp värker överallt. Minnen, som jag har kämpat med att trycka undan, har dykt upp.

FRÅGA Jag blev sexuellt utnyttjad av min far och min farfar från 6 till 14 års ålder. Hela mitt liv har varit ett krig. Min far var alkoholist och givetvis gifte jag mig med en alkoholist. I dag är jag ensamstående med tre barn.

Jag har alltid varit en duktig flicka, en projektledare utan dess like. Har jobbat och gjort karriär, som jag dock inte klarade av: gick in i väggen. Jag har dåligt självförtroende och svårt med tillit. Jag var ett ensamt barn och fick höra att jag hade temperament.

Min mor straffade mig ofta med stryk, hårluggning och inlåsning på rummet. Hon kanske var svartsjuk. Jag vet inom mig att hon hela tiden visste vad som pågick. I dag är det hennes svek som är jobbigast att förstå och förlåta. Min far är död.

Otroligt nog har jag flera vänner som varit med om samma sak, fast på olika sätt: alla sexuellt utnyttjade av en närstående person. Vi är utbrända och har kroppar som värker, några har fib-romyalgi.

Finns det någon forskning om kvinnor med dessa besvär? Ingen frågar oss om barndom och sexuellt utnyttjande! För mig blev det chockartat när vi jämförde våra liv och vår värk.

Min fråga är: Hur ska jag och andra med liknande upplevelser hitta rätt hjälp? Jag är övertygad om att det finns ett samband mellan kropp och själ. Jag har ännu inte hittat någon vård som kan hjälpa mig att läka mina sår.    

Aj

PER Det gör mig ont att läsa det du berättar om dina svåra upplevelser i barndomen. Både om övergreppen och det ytterligare sveket från din mamma som du misstänker visste men inte ingrep.

Det låter som att du fått kämpa på många fronter genom livet för att få en dräglig tillvaro. Det är värdefullt att ha hittat vänner som du kan prata om dina erfarenhet med, men jag tycker absolut att du dessutom ska gå vidare med en professionell kontakt.

Du frågar efter hjälp att läka dina sår och då menar du både dina psykiska och kroppsliga, men du utesluter tydligen möjligheten att få hjälp av den medicinska vården. Förr kanske det var mindre vanligt att läkare och psykologer såg sambanden men i dag samarbetar vi allt oftare över yrkesgränserna för att nå större förståelse för hur upplevelser sätter sina spår i kroppen och att kroppsliga sjukdomar påverkar vårt psyke.

Dina frågor är förstås större än att kunna göras rättvisa i mitt svar här, men det har kommit en del ny litteratur på det här området. En bra svensk bok är Att leva med smärta av Rikard Wicksell vid Karolinska Institutet. Han beskriver hur man använder terapimetoden ACT (Acceptance and Commitment Therapy) för kroniska smärttillstånd. Behandlingen går bland annat ut på att inte låta smärtan ockupera livet även om den inte går att bli av med. Det går att hitta nya och livsbejakande strategier för att bemästra långvarig smärta.

Jag vet inte vilka kontakter du haft förut men även om det bär emot tycker jag att du ska ta en vända till med vården. Jag skulle verkligen önska att du både kunde få kontakt med en smärtklinik och få möjlighet att prata med en erfaren psykoterapeut för att börja kunna se framåt och få hjälp att återerövra ditt liv.