FRÅGA Jag är en 60-årig kvinna som funderar på en sak. Folk tycker att jag inger förtroende och jag blir ofta uppsökt av personer som i enrum vill lätta sitt hjärta för mig. Ofta vill mina vänner diskutera spännande, men hemliga, upplevelser och tankar. Eller så kan det vara riktigt, riktigt sorgliga och tunga saker, eller roliga, tokiga, ”förbjudna” händelser såsom otrohet och liknande.

Ibland blir jag mycket bekymrad av det jag får höra och skulle verkligen vilja ventilera mina tankar med någon. Skulle ibland vilja gå till en jourhavande präst till exempel. Men är inte med i Svenska kyrkan. Och man kan väl inte belasta en kurator på vårdcentralen? Jag är för snål för att gå till en terapeut och tala om mina tankar …

Jag talar alltså inte med någon alls, inte ens min man. Tyvärr lider jag även av att inte vara helt ärlig mot mina vänner eftersom jag inte heller berättar för dem om jag själv har upplevt samma saker eller har samma problem som de. Jag undrar om jag är hämmad, eller har svårt att våga vara helt ärlig mot mina vänner. Detta gäller alltså bara förtroenden, annars är jag bra på att prata. Vad kan det vara för fel på mig? Har du något råd?
Bollplanket


PER Å ena sidan är du smickrad och glad över att vara förtroendeingivande, å andra sidan blir det besvärligt i långa loppet att härbärgera andras små och stora bekymmer.  

Ett bollplank är något man studsar sina tankar och erfarenheter mot och får andra tillbaka. Dina vänner och bekanta verkar snarast dumpa sina små och stora hemligheter. Det låter mindre som ett bollplank och mer som en säck. En säck som med tiden blir tung att bära själv.
Alla vänskapsrelationer är förstås lite obalanserade, på något sätt. Ibland handlar det om att man investerar olika mycket, ibland att man har en sned fördelning av förtroenden.

I terapi kan patienten i början känna sig obekväm med att vara den enda som pratar om sig själv för att sedan upptäcka att det är skönt att slippa bekymra sig om terapeutens privata problem. Med vänskapsrelationer är det ofta tvärtom. De mår bra av att man kvitterar förtroenden och på det sättet skapar en balans i relationen.

Du måste reda ut vad som handlar om att förvalta förtroenden och vad som handlar om ditt eget motstånd att blotta svagheter. Det är det som är den stora hemligheten. Ditt motstånd att prata om dina egna svårigheter och bekymmer kanske inte bara handlar om dig utan även om dina vänner. När man under många år haft en obalanserad vänskap kan det vara svårt att ändra på det och övergå till tvåvägskommunikation. Hur villiga att lyssna är de som anförtror sig till dig? Känns det riskabelt att blotta dig? I din beskrivning klumpar du ihop dina vänner, men börja fundera över om det finns någon eller några som du skulle kunna pröva att vara lite mer öppen och personlig med. Våga testa!

Dessutom tycker jag att du ska fortsätta leta efter någon du kan avlasta dig till när det gäller tunga bekymmer som anförtrotts dig. Det behöver inte vara något proffs men det ska vara någon som inte känner dina vänner så att du kan berätta utan att röja deras namn.
När det gäller lättviktigt skvaller får du nog stå ut med att hålla det för dig själv, men den bördan är ju å andra sidan lättare att bära.