FRÅGA Hej Per. För ett tag sedan såg jag en pjäs som du skrivit på Stadsteatern i Stockholm. Den handlade om två lesbiska kvinnor som gick i terapi ”för säkerhets skull”. Det var en bra pjäs och båda spelade övertygande men det går inget bra för dem och terapin stjälper mer än den hjälper. Jag undrar vad du har för budskap med pjäsen. Är det att ett par aldrig ska gå i terapi för att förebygga problem? Jag har själv tänkt tanken i ett par av mina relationer och att de kanske skulle ha hållit i så fall. Menar du att det bara är dumt att göra det?

Lisbeth

PER Hej Lisbeth, det glädjer mig att du uppskattade pjäsen! Jag förstår dina funderingar kring vad som är ”budskapet” i den, även om jag inte har skrivit den med något budskap i tanken. Snarare ska pjäsen gestalta sådant som kan uppstå i relationer – och väcka ännu fler frågor!

Jag tänker mig att de båda kvinnorna i pjäsen till en början är omedvetna om de problem som snart tornar upp sig för att senare explodera. Deras avsikt med terapin är att undanröja hinder innan förälskelsen övergår i en mer varaktig kärleksrelation. Det är nog rätt ovanligt. Oftast när par börjar gå i terapi är det för att man redan stött på svårigheter. Även om man är överens om att något skaver är det inte alltid så att båda har samma definition av problemen. Det är inte heller ovanligt att bara den ena parten har insisterat och att den andra kommer dit under galgen, som det heter. 

Det är svårt att ge ett entydigt svar på din fråga. Det kan nog finnas fall där man inte ska ”väcka den björn som sover” och börja analysera sådant som fungerar bra. I andra fall kan det vara vettigt att diskutera till exempel vardagsrutiner (som ekonomi, städning och barnuppfostran) där friktion ofta uppstår. Det är bra att prata med varandra men det behöver man ju inte alltid en terapeut för att kunna klara av! En sak är däremot rätt säker och det är att de flesta par nog snarare kommer för sent till terapeuten än för tidigt.