FRÅGA  Jag är gift sedan 40 år och har två barn, en son på 39 år och en dotter på 37 år. Sonen har två döttrar, 5 och 1 år, och dottern två söner, 13 och 6 år. 

  Dottern har i flera år varit deprimerad till och från och har sedan drygt ett år fått diagnosen bipolär, om än ganska lindrig. Hon är ensamstående och min man och jag hjälper henne ett veckoslut per månad genom att ha den yngsta sonen. 6-åringens pappa har aldrig träffat sitt barn, han försvann under graviditeten och vill inte ha med vår dotter eller sitt barn att göra. Vi får ibland vara barnvakt under vardagskvällarna då vår dotter jobbar. Hon har ju ingen annan att vända sig till.

  Det senaste halvåret har vår sons äldsta dotter också varit hos oss samma veckoslut som 6-åringen för att de ska få leka och ha kul ihop. Hon har kommit på lördagsmorgonen, inte på fredag kväll, då vi har tyckt att det är jobbigt att ha båda två på fredagen. Själv har jag ”gått in i väggen” och är sjukskriven sen i våras. Vår son har nu KRÄVT att hans dotter ska få vara här lika mycket som vår dotters barn. Då jag svarade att vi föräldrar inte är SKYLDIGA att vara barnvakt blev han rasande. 

  Han vill ha millimeterrättvisa och anklagar mig för att inte tycka om hans barn och så vidare. Han tycker att vi bara ställer upp för hans syster. Jag förklarade för honom att hon inte har någon annan och att hennes arbete kräver viss kvällstid. Hon kan ju inte säga upp sig och bli arbetslös för att han är avundsjuk. Både min man och jag mår så dåligt och vår son svarar inte när vi ringer och vill reda ut det här. Vi får nu inte träffa våra barnbarn och kusinerna får inte heller träffas. Hur förklarar man för vårt 6-åriga barnbarn att vårt 5-åriga barnbarn inte kom till oss eller kanske inte kommer nästa månad heller? 

  Kände häromdagen att jag hade lust att sälja huset och flytta till en annan stad så att de får fixa allt själva. Inte ska det väl behöva vara så här? Tycker att vi alltid ställt upp för våra barn. Vore väldigt tacksam för lite vägledning.
Ledsen farmor/mormor 

DR BÖHM Du har rätt i att ni inte har någon skyldighet att ställa upp som barnvakt. Det är ju ett erbjudande som man gör av lust och av kärlek till barn och barnbarn, inte för att det ingår i någon slags plikt. Samtidigt är det uppenbarligen mycket känsligt med rättvisa mellan syskonen. Din son kanske inte tycker att hans syster har någon ”riktig” sjukdom – jag förutsätter att han känner till den – ”lindrig bipolär diagnos”? Att hon skulle få fördelar av mer barnvakt hos er genom sin diagnos eller för att hon är ensamstående, verkar inte vara acceptabelt för honom.

Jag gissar att det funnits en rivalitet mellan honom och systern sedan tidigare och den triggas nu ytterligare av den här barnvaktssituationen, också på grund av hans eget utsatta barnvaktsläge, eftersom varken morfar eller mormor fungerar för honom. Sedan gör han givetvis inte problemet lättare genom sitt raseri eller sin kontaktvägran.

Jag tror att ni ändå behöver bryta den här onda cirkeln genom att någon, du eller din man – som ni bedömer har lättast att få kontakt med honom – söker upp honom på lämpligt ställe och talar med honom på en neutral plats – som ett fik – eller en promenad i en park. Men obs! – viktigt – det handlar inte om att tala honom tillrätta, utan att lyssna på vad som gjort honom så rasande! Både nu kring barnvaktsfrågan – och tidigare – hur han tycker att ni favoriserat hans syster. Först därefter kan ni diskutera hur ni kan gå varandra till mötes, utan att ni/du går in i väggen.

Kanske hittar ni en praktisk lösning, som både känns rättvis för honom och möjlig för er som inte är purunga. Om ni kan göra det här, behöver du inte förklara något för barnen, utan hoppas att det blir en lösning, där de kan träffas igen utan att märka för mycket om vad som hänt.