FRÅGA Jag är en av era intresserade manliga läsare och har ett litet problem. Min fru och jag är nyblivna pensionärer, våra barn är utflugna och har egna familjer. Vi lever i ett ganska jämställt förhållande och delar det mesta ansvaret för hemmet. Men olika uppfattningar oss emellan leder ofta till en och annan meningsskiljaktighet, tonläget blir snabbt fränt och irriterat, ifall man står på sig. Aldrig att man längtar till varandra direkt, det råder permanent olust. Jag försöker så gott det går att vara något omtänksam och tillmötesgående mot henne.

  Vi har också varit utan sex i många år, oftast för att vi av någon anledning har varit osams. De gånger jag har tagit upp frågan om vår relation, vill min fru inte diskutera. Vad skulle hennes rätt så krävande mamma tycka ifall hon fick reda på att allt inte står rätt till mellan oss? 

  Själv har jag svårt att öppna mig för henne, som jag känslomässigt inte riktigt litar på. Kroppslig beröring skulle närmast verka löjligt. Jag är intresserad av friluftsliv, något hon inte delar med mig. Vår relation har med åren blivit allt sämre, vi upplever inte varandras närvaro som trevlig, snarare mera spänd, vi feltolkar varandra ofta. Jag ser oss mera som ett arbetsteam med många måsten. Känner mig faktiskt rätt ensam i vårt gemensamma liv och vill egentligen ha en bra relation och tror att den i så fall får baseras på tillit och intimitet. Jag kan ibland inte låta bli att tänka på andra kvinnor. Usch, det låter som om allt är hennes fel, men det kan naturligtvis vara mitt också. Går en sådan relation att rädda?

Mvh, frustrerad make

 

DR BÖHM Ni är i den omvända situationen jämfört med den vanliga. Du är den frustrerade, som känner sig ensam, som saknar intimitet, tillit och kontakt. Hon tycks vara den som avvisar, som män brukar göra. 

  Och ändå – det kan trots allt vara så att hon känner liknande kontaktlöshet som du, fast hon döljer det bakom en irriterad fasad. Det kan vara så, det måste inte vara det. Men det är värt försöket. Du behöver sätta en klar gräns, säga att du inte vill leva i en relation som känns som ett arbetsteam med en massa måsten. Antagligen vill hon inte heller det. Men ni och hon är rädda att gunga båten. Tänk om det blir ännu värre! Men det tror jag inte det blir.

Det behöver komma in frisk luft och vädras ur gammal unken stank. Gränsen kan vara att du kräver att ni ska gå till en parterapeut eller familjerådgivare. Om hon inte går med, säger hon därmed att hon inte vill göra någon förändring. Men hon skulle också kunna gå med – för din skull, om inte för sin egen! Bara du kräver en sådan förändring, så att hon har något att ta ställning till.

Svårt att säga hur sexualiteten kommer in, men du säger ju själv att det finns en spänd olust mellan er. Och att du tänker på andra kvinnor låter ju självklart! Det behöver du också kunna säga i en ny uppriktighet. Eftersom det här har grott så länge behöver ni säkert ha hjälp utifrån för att klara av det. Och om hon inte vill. Om det inte går. Då får du ta ställning till hur du vill ha resten av ditt liv. Det kan vara smärtsamt, men nödvändigt. Det är förstås inte hennes mamma som ska bestämma hur ni ska ha det eller har haft det!