Vi flyttade till Stockholm när yngsta barnet tog studenten och har verkligen utnyttjat storstadens alla begivenheter, bio, teater, fika, käka ute, börjat träna som tokingar på Friskis.

Problemet som uppkommit nu är att han har fått en ny kvinnlig arbetskamrat för cirka ett år sedan och de har blivit oerhört goda vänner. Det har varit fika, luncher, mejl vardag som helgdag, har någon av de kört bil till jobbet har man kört hem den andre, väldigt mycket prat om att x gjort det, x sagt det.

Till slut fick jag nog och frågade vad som var på gång. Då visar det sig att hennes man också reagerat precis på samma sätt som jag. Min man hävdar dock bestämt att de bara är goda vänner, de har så mycket gemensamt, ”svår barndom”, musik, inredning, mat och till henne kan han säga vad som helst.

Han har alltid bara haft tjejkompisar så länge jag känt honom, men det här är första gången som jag känner det som ett verkligt hot. Han säger dock att det är till mig han kommer hem, det är mig han delar fritiden med och det är sant, men det känns som det ändå är en för mycket i vårt förhållande.

Hur ska jag tackla det här? Prata med ”goda vännen”, ska vi träffas alla fyra eftersom ju hennes man också tycker att det är märkligt?

Jag tog upp mina känslor inför den här vänskapen och jag fick till svar att de tänker ta konflikterna med sina respektive för deras vänskap är värd det! Hur går jag vidare, för det här tar snart knäcken på mig? Går väl inte en dag utan jag grubblar på vad som är på väg att hända. Har läst om parterapi – är det något att satsa på?
Hälsningar Anita

SVAR: Ditt brev får mig också att undra varför han inte har manliga kompisar. Du måste ha tankar om det. Och hur fungerar han sexuellt tillsammans med dig? Du skriver inte om det.

Ser du honom vara sexuellt intresserad av andra kvinnor eller är det alltid det här kompisskapet? Är han rädd för män? Vad finns det för nyckel till det här i hans ”svåra barndom”?

Det kan vara svårt att besvara de här frågorna på egen hand, men jag tycker parterapi – som också är det som bedrivs på familjerådgivningsbyråer – är en utmärkt idé. Du grubblar på det varje dag, du får inga bra svar, när du försöker tala med honom på egen hand. Det räcker som skäl.

Det låter som om det finns dolda faktorer i det här och jag tror att det kan komma fram mer om ni får hjälp av en tredje person utifrån, även om din man tycks nöja sig med sina skygglappar just nu.

Tomas Böhm