FRÅGA: Har funderat över varför allt blev som det blev, hur jag påverkar andra människor och vice versa. Jag gick i kognitiv terapi för cirka 15 år sedan, då jag var runt 30, på grund av svårigheter med stress, sömnsvårigheter och nedstämdhet.

Var då inne i en period av extrem träning och viktnedgång, just nu är det lite åt andra hållet... Jag växte upp i en högst normal familj på landet, med ett stort socialt nätverk.

Min far blev dock alkoholiserad när jag var 10 år och mina föräldrarna skildes när jag var 14. En glad tjej med höga betyg och många vänner förvandlades till en arg, tuff tjej som struntade i skolan och hade få riktiga vänner.

Jag flyttade hemifrån vid 16 år och hade tidigt långa förhållanden, reste utomlands, levde farligt och till slut blev jag en ung mamma på 21 år. Jag har studerat bitvis och jobbat i vitt skilda branscher. Allt har gått i en rasande fart och nu känner jag mig TRÖTT och inte i kontakt med några känslor alls. Jag är arg på min far, som har ny familj sedan drygt 20 år, nya barn som han lägger all sin tid på. Den ”gamla” familjen, jag och min syster, finns inte mer.

Jag har ingen att rikta ilskan mot eftersom det inte är någon i andra änden – min far vägrar att beröra något känsligt ämne. Vi talar sällan med varandra, han har aldrig tid att hälsa på trots att vi bor fem minuter från varandra. När jag var liten var jag något av ”pappas flicka”. Nu har han gått vidare i livet. Det skulle jag också behöva göra. Kvar sitter man här... och är arg och bitter.

Har svårt för närhet till andra, känner utanförskap och är ofta allvarlig när andra har förmågan att vara ”glada och flamsiga”. Jag är allt jag inte ville vara. Kommer ihåg att jag fick ”verktyg” i den kognitiva terapin hur man skulle ändra sitt förhållningssätt, sina tankar.

Men vad gör man när det inte går att vända på tankarna? Finns det ytterligare verktyg? Jag är helt motståndare till mediciner, så kallade lyckopiller. Tacksam för synpunkter och verktyg.
Maria
 

SVAR: Oj,oj! Du är verkligen målande i din beskrivning. Det slog mig att du inte nämner din mamma en enda gång i brevet! Hurså? Var finns hon i det här?

Att du är besviken på din pappa framgår tydligt, men det måste finnas ett skäl till att mamma inte finns med! Föräldrarnas skilsmässa måste ha varit ett hårt slag för dig, eftersom du förvandlades så påtagligt från glad till arg och tuff. Jodå, jag känner igen det från andras beskrivningar. Kanske din pappa, vars flicka du var, försvann ut åt sitt håll också, så att du förlorade hans hållande av dig. När du levde farligt kan det ha varit ett sätt att få honom att ingripa, men han såg inte det.

Jag tror att du behöver andra verktyg än kognitiv terapi, som mest siktar på att ändra på det tankemässiga förhållningssättet. Hos dig finns stark ilska och bitterhet och det behöver du andra instrument för att hantera.

Lyckopiller är inte heller något att tänka på, jag håller med dig. Du behöver prata med någon, för att gå igenom det du känner och komma fram till hur du vill göra med närhet och kontakter. Kanske du också behöver ha några gemensamma samtal med din pappa tillsammans med en terapeut, för att han ska förstå vad du gått igenom och du ska känna att du nått fram till honom.

Börja med att kontakta en psykodynamisk terapeut eller familjerådgivare, så att du får en möjlighet att berätta om dina upplevelser så ostört som möjligt, utan några planer på hur dina tankar ska påverkas. Det här är en kris som du behöver komma igenom med hjälp av någon annan, det går inte att stänga av den känslomässiga kraften i den.

Tomas Böhm