FRÅGA Vår älskade dotter bröt all kontakt med min man och mig för 20 år sedan. Hon var då 26 år och brytningen kom som en blixt från klar himmel vid det tillfället. Vi hade inte bråkat eller så. Tidigare under åren har vi ju haft en del kontroverser. Men vi har alltid umgåtts mycket. Vi hade precis fått vårt andra barnbarn genom vår andra dotter och vi ägnade för mycket tid åt honom, enligt henne som då bröt kontakten.

Hon säger att vi inte respekterar henne när vi försöker få kontakt. (Hon är lesbisk.) Det värsta av allt var när jag i mina ständiga försök (men oftast med flera år emellan) besökte en terapeut och kom så långt att hon besökte honom och där berättade att vi slagit henne hela hennes uppväxt. Detta är inte sant. Hon kom och lade sig i min säng varje natt tills hon var nio år och sa att jag var världens bästa mamma. Gör man det om man får så mycket stryk? Men hon har tyvärr fått stryk några gånger, en örfil eller dask i stjärten, vilket vi är väldigt ledsna för.

Har hon kunnat förstora upp detta till att hon fått stryk hela sin uppväxt? Terapeuten trodde på henne och anklagade mig. Vi har alltid varit så måna om våra barn och gjort allt vi kunnat för dem. Jag grät i veckor efteråt.
Vi börjar bli gamla och är förtvivlade för att vi inte får någon hjälp.

Förtvivlad mamma

SVAR: Ni har tydligen helt olika perspektiv, er dotter och du. Hon har brutit med er för att hon inte såg någon annan möjlighet. I ditt perspektiv har det varit en kärleksfull kontakt, som hon på ett obegripligt sätt bröt när hon var 26 år eftersom ni ägnat för mycket tid åt ert andra barnbarn.

Jag tror dock att du också kan ha låst dig, men i en alltför skönmålad bild av hur ni haft det. Hon kanske sa att du var ”världens bästa mamma”, för att få dig mer över på sin sida, för att skyla över hur hon kan ha känt sig av att ha ”fått stryk några gånger” och annat som du kanske inte minns.

Vuxna barn bryter inte med sina föräldrar för ros skull. Hon har nog känt det som att det inte funnits andra alternativ. Jag vet inte om terapeuten försökte träffa er tillsammans? Kanske vägrade din dotter? Men det ser jag som möjligheten nu!

Du skulle kunna skriva och föreslå att ni prövar ett gemensamt samtal, om du ordnar med tid och terapeut, antagligen en annan än den ni båda träffat, så att ni börjar från ruta ett. Var öppen med att det kanske inte går att mötas igen känslomässigt, men att du gärna skulle vilja försöka, och att du är beredd att acceptera om det inte lyckas.

Tomas Böhm