SVAR: Fru Freud och jag är förstås särskilt spännande att läsa för en psykoanalytiker, liksom för alla som gått i psykoanalys. Även om den sägs vara fiktiv, så tycks det uppenbart att den grundar sig på erfarenheter som analysand.

Jag tycker att den är vackert, poetiskt skriven. På ett suggestivt sätt pendlar historien mellan huvudpersonens upplevelser på analyssoffan och hennes utveckling både som avskild person och som människa med både sexuella och andra begär. Av de ”patient”-skildringar jag läst från psykoanalys, är den kanske en av de mest inträngande, detaljerade och också plågsamma. 0

Även om de psykoanalytiska ramarna ser rätt lika ut, så är psykoanalytiker olika i sina arbetssätt. Någon av mina kvinnliga kolleger tycks vara modell för analytikern i boken. Skildringen verkar trovärdig. Så här kan det gå till. Analytikern blir en oerhört viktig, livsavgörande person för analysanden. Hon är sammansatt. Dels är hon lyssnande, medlevande, alltmer avspänd i sitt utforskande av analysandens inre liv. Dels tycks hon också ha ett färdigt program, ett stelt schema för hur människors utveckling ska se ut, liksom att en analytiker bara ska tala om vad som sker i rummet.

På bokens omslag skriver förlaget (?) att boken är ett ”lustmord” på psykoanalys. Men det håller jag inte med om. Det rör sig snarare om en allvarlig kritik från författaren mot ett alltför klåfingrigt tillämpande av teorier i analys från analytikerns sida, i stället för att vara öppet, förutsättningslöst och vetenskapligt fördomsfritt utforskande. Å andra sidan tycks analytikern lära sig, hon blir mer ödmjuk och mindre stel med tiden.

Man skulle kunna säga att analysanden har en stor del i den framgång hon uppnår. Hon låter sig inte hindras av analytikerns begränsningar. Hon använder sig av den ram som analytikern förser henne med och har en förmåga att gå vidare, lyfta på stenar och koppla ihop lösa trådar, som gör en stor del av jobbet i analysen. Den enda invändningen mot skildringen är att man inte får reda på något enda ord om analysandens familj eller bakgrund förrän i slutet av boken (och analysen). Det måste vara en litterär eftergift, för så går det inte till i en analys. Man kan inte låta bli att associera till sin bakgrund från första timmen.
Annars är det en lärorik läsupplevelse.

Tomas Böhm