Jag gillar socialt uppgänge, han trivs hemma i tv-soffan. Han tycker att jag städar för ofta (cirka en gång i veckan), och vi har olika syn på vad barnen ska hjälpa till med hemma. Har vi bjudning när hans barn fyller år, då bjuder han sina före detta svärföräldrar och även sitt ex, men mina barn blir inte bjudna. När jag frågade varför, sa han att hans son ville ha det så.

Ibland blir vi även ovänner när vi handlar, han vill handla det han vill, och när jag vill testa något annat vet han alltid bäst. Köper jag nya matvaror, sköljmedel eller något annat, så använder han dem inte.

Det finns mycket mer att skriva om vår relation, men jag känner mig mer som en inneboende än sambo. Jag mår inte så bra i detta utan jobbar över så ofta jag kan. Min dotter bor inte med oss längre. Det gör ont, känns som om jag kört ut henne, men själv säger hon att stämningen blev för jobbig.                    
Annette

Förstora

SVAR Din man dominerar och du underkastar dig, även om du också tycks protestera. Men det avgörande tycks vara att det inte blev något ”vi” när ni flyttade ihop.

Du kanske antog att vi-känslan skulle komma av sig själv, men han verkar köra på som om han bara behöver planera sitt eget liv, och då känner du dig åsidosatt och som en inneboende.

Din dotter reagerade genom att flytta. Det är dags att du också reagerar. Du har kommit allt närmare ett ultimatum. Ingen tvingar er att bo ihop om det inte är bra för båda två. Det ska ju vara ett frivilligt projekt.

Du behöver börja med att tala med honom om att du inte mår bra, att du jobbar över för att slippa vara hemma, att du har dåligt samvete för att din dotter flyttat. Om ni fortfarande vill bo ihop, så kanske ni behöver hjälp av Familjerådgivningsbyrån på er hemort. Det skulle kunna vara en del av dina villkor för att fortsätta, att han går med dig dit. Det skulle vara ett praktiskt sätt för honom att visa att han vill ha dig kvar och gå dig till mötes.