DR BÖHM Många tonåringar går igenom smärtsamma kriser under processen att bli vuxen. Det blir påfrestande för dem själva och för omgivningen. Föräldrarna känns som hopplöst mossiga, livet är ruttet, bergen är höga och dalarna djupa.

Samtidigt verkar det gå bra på hennes krävande gymnasieprogram, och hon fungerar i sociala sammanhang. Alltså inte adhd.

Det kan också vara svårt att vara sladdbarn (vilket du antyder), när man är ensam med föräldrarna efter det att de äldre syskonen försvunnit ut i livet. Det kan vara en del av hennes plåga, att hon saknar syskonen. Träffas de? Har de en bra, hoppfull relation?

Antidepressiva tabletter låter som droppar i havet i brist på bättre. Jag tycker du ska kämpa för att flickan får en samtalskontakt med någon som är van att prata med tonåringar i kris. Förutsatt att hon går med på det. Det behöver ju inte ersätta era försök att prata med henne.

Tomas Böhm