Jag lovade pappa när han dog vid 64 års ålder att ta hand om mor. Har inga syskon. Mor och jag har aldrig haft en bra relation, eftersom vi är totalt olika som människor och hon slog mig som barn. Jag tar hand om och tar hand om tills jag nästan kräks. Hon bor ensam och har ett helvete, det vet jag. Men jag får aldrig ett eget liv. Hon ringer, ringer, ringer…

Jag har försökt bryta mig loss när jag haft nära förbindelser, men hon gör allt för att krossa dem. Nu orkar jag inte längre. Varför söka en ny partner om jag ändå ska få livet sönderslaget av mamma? Det är säkert vanligt bland oss 50-plussare att hamna i den här fällan när vi jobbat så mycket och inte har en gullig egen familj. Ska man säga ”hej svejs” till gamla mamma och dö med dåligt samvete? Ska man utplåna sig själv och missa sitt eget liv?                 
Trött dotter

Förstora

SVAR Vanligt dilemma som du beskriver på ett målande sätt. Du lovade din pappa att ta hand om mor – men inte tills du kräktes! Så det måste vara måtta på det. Vem får hon morfinplåster av? Hemsjukvården? Och hon har säkert kommunal hemhjälp också.

Du har inte lovat att avstå från ditt eget liv för hennes skull, särskilt inte när du också tvingar dig till att komma över din dåliga relation till henne. Försök att diskutera med hemsjukvården och kommunen vad som skulle vara bäst för henne. Som samtidigt ger dig utrymme till ett eget liv.

Du behöver hitta en balans som du kan vara nöjd med. Kanske mår din mor betydligt bättre på ett anpassat äldreboende, där det finns professionell personal, som inte behöver tvinga sig över sina psykiska gränser. Och telefonsamtalen kan du lättare begränsa då. Redan nu skulle du dock kunna föreslå en viss tid på dagen då ni talas vid i telefon.

Du kan förklara att du också måste kunna planera för ditt eget liv. Med nummerpresentatör och telefonsvarare kan du ju höra om hon ringt flera gånger och bedöma om du ska ringa upp. Det kräver en del övning från din sida. Men som sagt – du lovade inte din far att ta kål på dig själv på kuppen!