FRÅGA: Mitt problem är att jag inte tycker att min dotter är en bra mamma. Det är fruktansvärt pinsamt och jobbigt att känna så här. Verkligen tabu!

Jag tycker att hon är tjatig och hård och på samma gång dålig på att sätta gränser. Hon skriker och beter sig barnsligt. Klagar och pratar över huvudet på sina barn. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Erbjuder mig ofta att ha barnen (världens finaste, en pojke och en flicka) och tänker att jag måste kompensera dem så mycket jag kan, så att de får en fin barndom.

Är så rädd för att stöta mig med min dotter om jag säger något (hon är mycket känslig för kritik). Tänk om jag inte skulle få träffa mina barnbarn då?
Britta P
 

Förstora Psykoanalytiker Tomas Böhm svarar. Psykoanalytiker Tomas Böhm svarar.

SVAR: Många mor- eller farmödrar känner nog igen sig i din fråga. De uppfattar en okänslighet hos sina döttrar – eller söner – som nu blivit föräldrar till egna barn.

Frågan är just hur man säger detta utan att kränka eller stöta sig med de vuxna barnen. Har du själv tänkt på vad som gör att din dotter är sådan? Har hon en pressad livssituation? Jäktad, alltför ensam med ansvar för barnen, eller är det mer något i hennes personlighet? Har hon en man som inte stödjer henne? Gör hon någon självkritik spontant – som att vilja tala med dig om hur hon är med barnen – eller är hon försvarsinställd i förhållande till dig? Hur var ert förhållande beträffande förtrolighet innan barnen kom? Märker hon och tackar dig för att du hjälper henne med barnen, eller ser hon det som självklart?

En möjlighet som du kan fundera på är att du inte talar om hennes mammaroll i första hand, utan att du snarare försöker undra kring att du märker att hon är pressad i allmänhet och om hon vill prata om det.

Hon kanske är otålig, har kort stubin och håller de flesta ifrån sig. Om du får kontakt med henne, kan hon själv öppna sig och även gå in på att hon känner sig som en usel mamma. Men det kan vara svårt, eftersom hon är kritikkänslig också. Du skulle kunna inleda med att du blir orolig av att se att hon verkar pressad, men att du är rädd att nämna det, för du vill inte att hon ska uppfatta det som kritik, eftersom du framför allt känner omtanke om henne. Sen får du se. Visserligen är det så att du inte bara känner omtanke, utan också kritik, men den bör du nog ändå hålla tillbaka. Det viktiga är att kunna nå henne och höra hennes upplevelse av sin livssituation – kanske sådant du inte känner till. Ibland går till exempel en dålig parrelation ut över barnen.

Om det här fungerar kanske du inte ens behöver kommentera hennes mammaroll, för hon kommer själv förstå att barnen fått lida av något de inte egentligen är inblandade i.